Åh vilken jävla dag

Oj, vilken jävla dag ja. Vaknade med ett ryck strax efter 06, av en duns och efterföljande gråt. Elsa hade typ ramlat ut ur sängen, eller ramlat när hon gick ur sängen. Hon låg i alla fall på golvet och grät när jag kom inrusande. Plockade upp henne och la oss båda i hennes säng och så somnade vi nog om i alla fall en liten stund. Sen kom Linda med Astrid och så låg jag och barnen kvar i sängen en stund.

Elsa var hostig och snorig så det fick bli en hemmadag för henne. Har utan att överdriva torkat snor minst 25 gånger idag. Sen började den nu mer dagliga kampen att klä på sig, gå på toa, äta frukost, tvätta händer och mun, borsta tänderna osv. Lirkar, trixar, distraherar och gör allt för att få henne att göra som vi vill. Men hon vill inte göra det just därför. Inte vill äta frukost, gå till förskolan, kissa, äta den maten osv.

Hon vill göra själv, kan själv, nej inte såååååå. Utbrott efter utbrott och så gnällig eftersom hon är förkyld. Idag fick hon ett totalt psykbryt för att hon inte fick äta all gurka, utan vi skulle dela på den allihopa. Det är inte lätt att ha en snart treåring hemma kan jag säga.

Hälften av tiden vet jag inte vad som är fel eller hur jag kan lösa det som är fel. Ibland lyckas jag hitta ett sätt och så flyter det bara på. Ibland vill jag typ skjuta mig i huvudet. Frustrationen är enorm.

Samtidigt är det ju säkert sju resor värre för henne. Elsa vet ju inte hur jag menar eller tänker. Hon bara vill saker och bryr sig inte om konsekvenser. Hon utvecklas i en rasande fart och det är inte lätt alls just nu. Det är jättelätt att förstå i teorin, jag har ju läst utvecklingspsykologi trots allt. Men när man står där mitt i det tredje psykbrytet på en timme så är man inte kaxig.

Läs mer på : https://www.babyhjalp.se/barns-utveckling/tvaarstrots/

Det viktigaste är att inte glömma att det går över, det är en fas som pågår nu och går över. När vi pustar och suckar och ser på varandra med frustration som pyser ut ur varje liten por så måste vi komma ihåg det. Sen att vi gör det tillsammans. Vi stöttar och hjälper varandra genom det. Vi är ju inte direkt de första.

Sen att vi lever i kaos, med begränsade möjligheter att påverka det, hjälper ju inte heller. All energi tryter och ork och möjlighet till att diska, plocka och dona försvinner. Det är okej att det är stökigt, ja, men jag vill inte ha det så.

Sen har vi min klantighet som uttryckts under dagen med då, vad sägs om:

Skulle baka bröd, har i 4 dl kokosmjöl istället för 4 msk. Blev inget bröd, bara massa svinn.

Värmer på äggmjölk till Astrid i hennes mugg som hon ska få när hon skulle sova middag efter lunch, sätter på locket med tillhörande sugrör och skakar lite. Träffas i ansiktet av en hetsprutande kaskad som kommer från sugröret. Skriker vad i helvete är det som händer och skrämmer typ resten av familjen som undrar vad som står på.

Var en massa annat, men minns inte mer. Imorgon är en annan dag. Så stänger vi det här kapitlet nu då.

Days of our life

Tid som fenomen är som en flytande smörja som inte går att greppa, den rinner iväg ibland och stannar upp ibland för att helt plötsligt flyta vidare. Olika livssituationer kan göra att det känns extra mycket. Oftast är det när vi lever i något positivt som det bara rinner iväg och när det är tråkigt eller jobbigt så segar det till.

Att vänta på den där konserten som man taggat till för i månader, går dit tidigt för att få bra platser långt fram framför scen och så tickar klockan så sakta. Men så helt plötsligt börjar konserten äntligen till slut efter all denna väntan och så pang, är den slut som på ett nafs.

Eller när man väntar barn och tiden går så sakta, det känns som att barnet aldrig kommer komma, sen helt plötsligt står man där en dag och det fyller snart tre år, tar studenten, gifter sig och så vidare. Allt handlar väl om perspektiv. När vi som tidsbundna individer ser bakåt i backspegeln så känns det alltid som att tiden rusat fram. Men ofta när vi ser framåt så känns det som att livet inte kan gå fort nog.

I mitt liv så är det som att någon har hällt i mer vätska så livet ska flyta på fortare, bitvis i alla fall. Dagarna flyter på snabbt och in i varandra. Från att jag vaknar vid 06, då barnen tydligen konspirerar mot oss och att få sova ut på morgonen. Tills det är dags att sova vid 23-tiden, egentligen tidigare helst med tanke på när det vaknas.

Ibland när jag tänker på andra saker så känns det segt som sirap. Livets små finurligheter. Exempel på det är när jag vill ha nåt materiellt och inte kan vänta utan måste köpa nu nu nu. När det då inte är möjligt då känns det ganska segt, då måste jag anpassa mig själv och distrahera bort den känslan. Ignorera den helt enkelt.

Ett annat tidsrelaterat fenomen är ju det här med att ha en tidsfrist, en tid då något ska lämnas in eller vara klart. Hur vi förhåller oss till sådant är ju olika beroende på om man gillar att prokrastinera som jag gör mest hela tiden, eller om det är så att individen gillar att vara ute i god tid. Detta kan även vara källa till en del konflikter olika förhållanden, med de följande kulturkrockar som det leder till.

Sen finns det ju olika nivåer på det hela. Det finns ju de som ska bara och typ alltid kommer till skott i sista sekund. Sen finns de dem som fattar att okej, nu måste jag sluta med det jag gör, annars kommer jag att göra den eller den besviken eller så får det någon slags konsekvens som inte är okej.

Att planera sin tid är också en konst. Vara effektiv och inte slösa med den. Lär jag mig nånsin det eller är jag för hård mot mig själv? Kanske sätter ribban för högt. Utvecklingen går ju att ifrågasätta ibland och andra gånger är det bara bra.

Nu ska jag effektivisera ner mig i sängen och hoppas att det blir cirkus 7,5 härliga timmars återhämtning i form av sömn.

Drömmer om allt som jag vill ha

Idag var det dags att ta fram utemöbler och allsköns attiraljer till uteplatsen. Grillpremiär blev det med. Skönt ute fast det varit rätt blåsigt och kallt tidigare. Solen sken på mig och barnen när vi hängde där ute på eftermiddagen. Tyvärr lyckades jag med konststycket att ha sönder ett av hjulen på grillen när jag skulle få upp den på trädäcket. Fråga mig inte hur. Så nu går den inte att rulla längre, knappt så den står upp.

Ser fram emot att börja så och plantera lite nu till helgen. Kommer bli rätt fint. Har även börjat ägna mig lite smått åt Pinterest för att samla inspo för vad som går att göra mer i trädgården. Mer ljus och fina grejer. vill så gärna ha något slags tak eller annat skydd som går att använda när det inreds. Hänga hängmattor i, lyktor eller ett kanske ett draperi/skynke.

Men det får jag nog drömma vidare om tills den dagen vi har eget och får göra lite mer som vi vill utan att någon hyresvärd lägger sig i. Samma som med diskmaskin då. Jag vill ha en diskmaskin igår. Sen vill jag ha all tid i världen att kunna träna, umgås med vänner, fred på jorden, jämlika löner osv osv, bla bla bla, drömma går ju.

Okej, jag ska inte klaga, med små medel går det att få det rätt mysigt. Tänk er att göra en god kall smoothie på våra egna hallon och sitta ute i solen och njuta av den, inte fy skam. Nu ska jag drömma vidare i min säng.

Nostalgi, långkörning och överraskningsgrillning i snålblåsten

Jaha, i veckan har jag fått möjligheten att köra hemifrån oss hela vägen till svärmor i Västerås för första gången. Motorväg och landsväg med 11 km byggarbetsplats längs vägen från Kvicksund fram till E18 där de håller på och breddar vägen. sen körde vi hem via Enköping för att slippa det.

Igår söndags var det dags för mig att köra genom Stockholm via Essingeleden med. Skönt att det var relativt lugnt då. Vi åkte till Fjällnora utanför Uppsala för att överraska Lindas syster som fyllt år. Grillade korv, blåste typ bort och hade det väldigt najs. Sammanlagt har jag kört över 45 mil senaste veckan. Inte illa pinkat av en som haft körkort lite mer än en vecka.

När vi var i Västerås, som vi besökte för att tjejerna hade tid för klippning och så ville vi träffa mormor med, så gick jag en promenad ned på stan för att Astrid skulle sova. Blev lite nostalgiskt. Var förbi Emausgatan 52, Kåren/högskolan samt lite andra ställen som jag har hängt på under min tid i stan.

Det är lustigt hur livet kan svänga så fort och saker och personer som man hänger med byts ut, både på gott och ont. Jag menar den tiden var bra skit. Samtidigt så var det ju för att ha något att fylla livet med i brist på annat som gjorde att jag var där och fortsatte hänga kvar fast jag slutat plugga.

Tro nu inte det värsta för att jag skrev så. Jag trivdes mycket bra med de jag umgicks med då. Vissa bättre än andra så klart. Jag är evigt tacksam till några som tog hand om mig och lät mig få min plats där när jag behövde den. Kan sakna det. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna ändra på saker, lång tid har gått, mycket vatten under broarna osv.

Kanske är det så att vissa människor är där i en viss period av ens liv och sedan går man vidare. Vissa fastnar och andra försvinner iväg. Lustigt det där. Det är ju så med relationer, vårdar man dem inte så förtvinar och vittrar de bort. Jag ångrar inget, men det hade varit kul om det gick att behålla vissa personer närmare än vad de är nu.

Svårt att veta var man har andra personer ibland med. Jag kanske upplevt något som en annan person inte alls tänkt eller tvärtom med. Olika perspektiv på samma händelse. Så är det ju verkligen. Nu dags att sova.

Körkort! Jag har äntligen tagit körkort

Körkort! Jag har tagit körkort. Jag förstår inte att det är sant. Tänkte berätta om hur det gick till när jag körde upp. Men först får jag väl redogöra lite för hur min historik ser ut. Jag är ju ingen kille som varit intresserad av motorer och att köra runt över huvud taget. Bara själva idén att jag skulle kunna köra bil har varit rätt främmande. Jag, köra bil? Nää. Alldeles för stor grej i min värld.

När mina jämnåriga killkompisar var helt besatta av moppar och dylikt runt 15 årsåldern, var jag mest ointresserad. Jag tror jag testade att köra på min pappas moppe en gång och det räckte för att jag skulle fatta att det inte var något för mig.

När det så var dags att börja fundera på att övningsköra och ta körkort så gjorde jag väl det mest av pliktkänsla. När man blir 18 år ska man ju ta körkort. Hade ju kunnat övningsköra från att jag var 16, men inte alls tänkt tanken. Så man kan säga att min motivation kom utifrån. Inte så mycket inifrån.

Efter att ha harvat runt på Tures trafikskola som låg vid klaffbron, gångavstånd från mitt gymnasium dit jag brukade gå efter skolan för att plugga teori i pärmar och köra med Ture själv. Finns säkert många som känner till och kommer ihåg den gubben. På den tiden var ju bilarna lite mer manuella än de är idag och jag hade jättesvårt med koppling och att hitta dragläget.

Detta tillsammans med min bristande motivation gjorde att jag gav upp. Lät det bero helt enkelt. Sen gick åren och när jag var runt 25 så fick jag för mig att nu är det dags igen, Minns inte hur tankegångarna gick, var väl lite att jag hade ekonomi som tillät och så som gjorde att jag kunde. Hur det än var så valde jag att köpa ett paket hos en körskola här i Södertälje. Körde privat med farsan på ledig tid för mängdträningen.

Det gick bättre med dragläget denna gång, kom så långt att jag körde lektionen där det är dags att göra vänster och högersväng. Jag hade lite problem med hur det skulle funka med växlingen i det momentet. Körläraren var på mig om det och jag kämpade med det. När jag körde med min pappa så gick det bra tyckte jag. Sen tillbaka till körskolan och där kom domen. Jag körde med kopplingen nere genom svängarna.

Tyvärr blev det här som en grej för mig. Särskilt när jag trodde att jag kunde och blev helt sågad av läraren på körskolan. När det som det var för mig var en väldigt stor grej att våga sätta sig framför en ratt och köra så blir små små motgångar till stora grejer. Jag kände mig absolut inte bekväm med tonen och attityden från den körskoleläraren.

Slutade med att jag la av och lät de kvarvarande körlektionerna och resten av paketet brinna inne. Nu kommer vi till det som nästan är värst med den här historien. Jag har utan att överdriva lagt mer än 50 000 kr på att ta körkort samt tagit mer än 50 körlektioner. Visst, det finns en förklaring till det, jag har börjat om flera gånger.

Ingen idé att hålla på och ha ågren över det dock, för nu äntligen har jag gjort det!

Efter att jag la av där 2004 så intalade jag mig under mer än 12 år att jag inte ville ha körkort. Jag behövde det ju inte. Var väl enklast så för mig helt enkelt. Att undvika det som ger ångest är ju ganska typiskt. Mot slutet på den perioden sa jag till mig själv och min omgivning att enda sättet för mig att ta körkort skulle vara en intensivkurs och att jag endast skulle göra det om jag fick familj och var tvungen att ha körkort.

Den inre motivationen fanns inte där, så jag inbillade mig att jag behövde yttre faktorer för att få den. På sätt och vis var det ju så i slutändan. När jag träffade Linda i början på april 2016 så blev det startskottet på den resa jag gjort nu. I våra planer för framtiden så ingick så klart ett körkort för min del. Så 11 mars 2017 satte vi oss på ytterligare en trafikskola och gjorde handledarutbildningen tillsammans.

Sen började jag med en dubbel smyglektion i april och fortsatte i juni med lite fler lektioner och privat övningskörning. Under semestern planerade vi en mini intensivkurs. Körde lite innan vår resa till Rhodos och lite mer efteråt. Sen gick pappa bort och vi blev gravida och livet hände. Jag tappade nog lite av motivationen så det rann liksom ut i sanden ett bra tag.

I mars 2018 gick jag riskettan som ingick i det paket jag köpte på den senaste körskolan, men någon körning blev det inte direkt. Jag trivdes inte helt och hållet med den körlärare jag hade där. Han var inte direkt uppmuntrande, undrade varför jag inte tog automat när jag uppenbarligen hade problem med växlingen. Suckade och frustade när jag inte förstod hans instruktioner osv.

Sen kom Elsa och vi fick lite annat att tänka på ett tag. Svårt att övningsköra med små barn med i bilen tänkte vi och sköt det på framtiden. Enda tillfället att köra var om vi hade barnvakt. Så det blev typ inget på ett bra tag sen. Nåt enstaka tillfälle bara. Hade planer på att få till en intensivkurs sommaren 2019, men jag drog ut på att ta tag i det tills det blev för sent.

Till slut så kommer vi till hösten 2020, då äntligen så bara sa jag till slut att nu får vi boka en intensivkurs så kör jag bara. Jag hade semesterdagar som var öronmärkta för detta tillfälle. Så i september köpte jag ett paket på 30 körlektioner och allt annat som behövs och i november körde jag varje vardag i två veckor. Nästan 3 lektioner per dag och teori mellan lektioner och på kvällar.

Utvecklades väldigt av den tiden. Men jag var inte helt redo den där dagen i november då jag körde upp första gången. Teorin satte jag på första försöket, 60 rätt av 65. Var väldigt nervöst men kändes ändå ok när jag satte mig och svarade på frågorna. Lättnaden var enorm när jag fick se resultatet när jag var klar.

Planen efter att besviket få lomma hem från Västerås efter denna intensivkurs var att boka en ny tid och fram tills denna övningsköra så mycket det gick hemma. Visste att det som gjorde att jag kuggade var att jag blev jättestressad av att göra fel och gjorde vissa fel som att jag inte hade backspeglarna rätt inställda.

Det började gå snett när instruktören bad mig svänga höger när vägen tog slut. Det kommer en korsning, jag börjar vela mellan menar han här eller inte och så chansade jag och svängde. Vilket inte var rätt så klart. Vägen tar inte slut pga. en korsning.

Efter det blev jag så stressad att jag tappade planering och allt annat så det var väl främst därför jag blev underkänd då. Men under sista dagarna innan den andra uppkörningen så befann jag mig mellan tvivel och ångest. Kan jag det här, det kommer inte gå, eller jo kanske.. allt beroende på hur jag presterade under den dagens övningskörning.

På den uppkörning som var nu i fredags då. Ja, jag var ganska nervös. Skakade lite lätt om handen och så. Hjärtat pulserade utom kontroll stundvis, i alla fall innan. När vi gick ut till bilen så tänkte jag väl nu kör jag bara så får det bära eller brista. Bra intro från instruktören som var väldigt tydlig. Ändå kunde jag inte sluta göra fel med växlandet. Han gav mig flera chanser.

Det som var skillnaden nu var i alla fall att jag höll mig cool och inte lät missarna gå ut över min generella körning. Då kunde jag planera bättre och visa att jag kan köra. Vi kom tillbaka till Trafikverket och så satt vi i bilen medan han pratade om hur det gått.

Det var inom ramarna, men… då tänkte jag att jaha, det blev en miss till då. han började gå tillbaka till det han sa innan vi körde iväg, typ att jag ska lyssna på bilen och ha balans. Det handlade så klart om min växling. Vi har en bensindriven bil, där kör jag oftast 2:an för att sen byta till 4:an. Vi körde nu en diesel som inte funkar riktigt likadant.

Men egentligen som han sa ute på vägarna när jag påpekade att det var skillnad och så, det är jag som kör. Han höll i alla fall en föreläsning om att jag måste lära mig att tolka motorljuden, ut och kör i helgen och växla från ett till två och tre osv. Inte hoppa över växlar

Sa till han att jag kommer åka ut och köra oavsett hur det gått. Då säger han de magiska orden, ja, du är ju godkänd alltså. Då fattade jag knappt något alls. Jag sa nåt om att äntligen efter 22 års väntan och han frågade men du har väl haft uppehåll, du är väl inte så trög. Ja, sa jag såklart. Sen tackade jag så mycket och gick ut och började typ lipa direkt.

Sen helt plötsligt var Linda där. Hon skulle ju hem och jobba efter att hon lämnade mig på provet. Stor kram och hulkgråt, kombinerat med okontrollerbart fnissande och jag fattar ingenting. jag kunde inte riktigt köra hem, så hon fick göra det.

Har inte blivit av att jag kört än, men det ska vi råda bot på vilken dag som helst nu. Ut och få ännu mer mängdträning och självförtroende att jag kan faktiskt köra på egen hand. Sjukt ofattbart ännu måste jag säga. Den ungefärliga rutten vi körde ser ni här nedan.

Har fått så mycket gratulationer och blommor och annat som jag är så otroligt tacksam över, tack tack tack!

Nu kommer våren!

Ja, nu ska våren anlända med värme och grönska. 13 grader igår och runt 10 grader hela den kommande veckan. Låter skönt tycker jag. Dags att börja fundera på att ta fram utemöbler och planera hur vi ska så våra inköpta grödor. Vi har luktärt, solrosor och lite ängsblommor. Först ska jag ta bort stubbar och rotsystem från våra f.d. buskar.

Sen ska vi köpa lite pallkragar och annat som gör att vi kan få lite kontroll på våra grödor. Flytta jordgubbarna dit och så lite nytt av annat där i. Låta hallonbuskarna sprida sig i rabatten, ska bli kul att fixa och dona här ute. Vill få ut allt ur förrådet så det kan bli ordning där igen. Ska bli kul att se hur trädgården ser ut när det är sommar igen.

De har grejerna på Rusta och de öppnade ju en ny igår ute på Wasa handelsområde. Vi kanske åker förbi och kollar om det är möjligt att gå in utan att trängas. Förmodligen inte då det är folk det handlar om och de brukar ju inte vara så smarta. Igår var det tydligen lång kö utanför. Kanske att det lugnat sig lite idag.

Ja, nu är det ju köra bil som vi ska fokusera på idag igen. Har kört varje dag sedan i fredags. Imorgon är den stora dagen som sagt. Vill så gärna att det ska gå vägen. Måste bara bestämma mig och göra det jag ska utan att krångla till det. Ja, imorgon vid den här tiden har jag kört upp och firar förhoppningsvis att jag har ett körkort.

Då kan jag ju åka ut och njuta av våren. Hälsa på hos folk eventuellt när vaccin och sånt klarats av. Åh, jag längtar.

Nu börjar det närma sig

Om lite mindre än en vecka ska jag köra bil i en cirka en halvtimme så pass bra att den som åker med i bilen anser att jag är värdig ett körkort. Uppkörning nummer 2 alltså. Som jag skrev för ett tag sen så är det en del press på mig nu. Det är väl egentligen ingen skillnad från tidigare, men det ställs mer på sin spets. Jag har inte alls kört så mycket som jag hade behövt eller velat under den här tiden sen jag bokade provet.

Men jag hoppas och vill tro att om jag bara tar det väldigt cool och fokuserar så ska det gå bra. Körde lite i onsdags och ska ut här strax igen efter att min syrra kommer och passar barnen. Jag är liksom stabil men med lite mindre stabila perioder när jag stressar upp mig av olika anledningar. Behöver hitta formen och självkänslan och självförtroendet där om en vecka.

Kommer ha fullt upp med att köra så mycket som möjligt närmaste veckan alltså. Har alltså kört onsdag, fredag och så idag lördag. Planen är att klämma in så mycket körtid som möjligt tills på fredag nästa vecka. Har fokuserat på att försöka läsa av trafiken bättre, ha en mer rörlig blick och hitta rätt i körbanan så jag inte svajar. Har även tränat mer på parkering, backa runt hörn, köra på motorväg, landsväg, stadstrafik.

Det jag kuggade på förra gången var att jag inte planerade och hade ett bra samspel med resten av trafiken. Vet att jag blev stressad när jag började göra misstag och att det påverkade min körning. Allt blev forcerat och då missar man ju såklart på viktiga moment. Sen måste jag våga fråga om jag blir osäker. Fast jag känner inte mig helt bekväm med det heller. Men det beror ju på vad det handlar om.

Läste på om info inför uppkörningen med och jag kommer behöva ha munskydd på mig under den, vilket kan bli besvärligt med tanke på glasögon och imma. Får jag det inte att funka med glasögon med munskydd får jag väl ha linser på mig. Testade och det gäller att ha på sig munskyddet på rätt sätt, så ska det gå.

Åh, det måste gå. Vet inte hur jag ska hantera det hela annars. Nu bestämmer jag att det kommer gå bra och att jag är redo. Så.