När blir man någonsin nöjd egentligen? Mitt nuvarande jobb tär hårt på mitt sinne och jag blir rätt självdestruktiv rent allmänt. Äter fel, sover fel, tänker fel. Byter jag jobb kommer jag nog få hyggligare rutiner, men då är det väl något annat som inte stämmer. Lättja och misär.
Visst är det synd om en ibland, men egentligen inte, det är bara att se på livet på den ljusare sidan. Även om det är svårt ibland. Jag var tvungen att anpassa mig till att jobba igen efter min långa semester. Men nu tror jag att det vänt och att jag vant mig. Avvänjd från semestern, låter som en drog det där. Men visst är det så att man trivs ganska bra med att vara ledig hela dagarna och ha tid att göra allt det där man vill, när man vill. Egentligen är mitt jobb skitbra.
Det skulle inte vara helt fel att få pengar utan att jobba och kunna göra det hela livet ut. Det partiet som lovar mig det lovar jag min röst. Tveklöst, men då ska jag ha ett kontrakt på det med, de där jävlarna går ju inte att lita på.
