Såg på ett avsnitt av en serie jag följer. Några som befarats försvunna kom tillbaka och det blev många kära och starka återseenden. När jag såg det kände jag att det är ju det där jag söker. Känslan av att ha någon som känns som hemma. Den känslan är grundläggande. Den scenen beskrev för mig vad jag letar efter. Tårarna trillade. Suck.
Självklart känner jag det när jag är med min familj, de är ju hemma för mig. Men på något sätt är det annorlunda. En partner delar man sitt vardagliga liv med, familjen är ju liksom uppdelad för sig, de har sina egna liv, som delas med en ibland. Jag behöver skapa en egen klick i det stora hela.
Jag trivs bra i mitt eget sällskap för det mesta. Jag trivs ypperligt bra med att kunna göra exakt vad jag vill. Absolut bäst. Men jag vill nog allt dela det med någon. Tyvärr har det inte gått särskilt bra alla gånger. Det gäller att hitta någon som trivs med att göra de saker jag gillar. Eller någon som kan hitta på egna saker.
Jag vill inte hitta någon att bli beroende av, det handlar inte om det. Oskar sa nåt om att man inte ska bygga upp sitt liv runt någon annan och det är sant. Jag har hört det förr, men jag vet även att det är en balansgång. Det ska iallafall kännas som att komma hem.
