Visst är det svårt att känna hopp ibland. Det finns så många saker att förlora sig i, utan att finna en utväg. Svårast är att finna sin väg i denna värld av galenskap. Finns det ens en väg att finna? Det finns så många intryck och vackra saker, samtidigt som cyniska och ofta obeskrivliga saker finns på samma gång. Det blir för mycket till slut. Jag vet att man inte ska tänka på sådana här saker, men jag fastnar och sjunker ner i det som i dy. Jag behöver någon slags distraktion. Den kommer när jag minst anar det. Förmodligen i form av skolarbete. Men just ikväll har jag låtit det ske. Och tårar har fällts i mängder.
Får bara lust att försvinna in i någons famn för en stund. Minns inte när jag senast sov ihop med någon. Minns inte när jag erkände att jag hade sådana behov ens. Tills vidare får jag lägga mig ensam.
