Ända sedan jag var liten har jag haft tankar om att jag skulle göra något stort med mitt liv, att just jag var ämnad för något speciellt. 20 år senare sitter jag här och skriver ner mina tankar i en blogg som i princip är helt död. Det är fan ingen som bryr sig om vad jag skriver på en blogg. Jag har inte direkt några åsikter om något och jag har absolut inget engagemang, även om jag låtsas. Jag vill mest ligga på sofflocket och drömma mig bort i andra påhittade världar. Gärna med en massa snask som gör att jag blir ännu mer passiv och betydelselös.
Det finns alldeles för mycket saker som distraherar i dagens värld för att jag ska kunna fokusera på något och verkligen få något verkligt gjort. jag hittar ingen glöd som kan elda på mig i min kamp mot att hitta mig själv och vad jag ska göra. Jag förblir oriktad, hopplös och frustrerad.
Sen sitter jag här och gnäller om det, det hjälper ju verkligen. Nej, jag tror att ångesten över den här jävla transkriberingen fått det bästa av mig. Min hjärna känns som den vill fly ut ur min skalle. Enough already! ge mig en genväg till vad det nu är jag vill ha, nu!
Är det för att du inte är tillräckligt bra på deferred gratification (http://en.wikipedia.org/wiki/Deferred_gratification) ? Att den omedelbara kortsiktiga njutningen kommer före långsiktiga mål?
Eller kanske också lite existentiell ångest à la JP Sartre (http://en.wikipedia.org/wiki/Existentialism#Angst) ? Att det är omöjligt att välja när antalet valmöjligheter går mot oändligheten? Att man alltid måste välja bort så mycket, vad man än väljer?
Inte för att jag inte känner likadant – jag önskar ofta att jag skulle bli riktigt insnöat passionerad över något smalt område. Så skulle man inte längre behöva fundera så mycket över karriärer och utbildningar.
Annars får man väl ta vara på den inspiration man råkar snubbla över. För mig var det senast den här videon – http://www.youtube.com/watch?v=WGoTmNU_5A0 🙂
Det handlar onekligen om att inte kunna se hur en längre insats kan ge större vinst i längden. Jag har nog alltid velat ha saker lätt och inte behöva kämpa. Kanske inte är så ovanligt bland min generation.
Visst fan ä’r den existentiella ångesten också en faktor Vad vill jag, vad ska jag välja? Går ju knappt. Man blir överväldigad.
Ja, man gör så gott det går och lever på det. Önbskar som sagt bara att det kunde ske någon slags upppenbarelse snart.