Kan vara tungt, man kan bli deppig, försaka livet och gå ner sig totalt. Jag har gjort det många gånger. Många känner sig ensamma och pressen på att finna nån att leva och utvecklas med är stark för att inte säga olidlig. Den finns i hela samhället, kanske inte uttryckt i ord, men dock på alla andra möjliga och omöjliga vis. Delad lycka = dubbel lycka, sägs det ju.
Det finns många tips och tillvägagångssätt att finna sin lycka. Men jag brukar oftast inte ta till mig av dessa, för jag vet att det inte är rätt för mig. Att gå ut och skaffa sig ett ragg, att komma med slemmiga kommentarer för att få en tjej. Att vara djup och känslig. Att spela på sin manlighet, eller finnas som en bra vän för att få henne att förstå att man kan vara en bra pojkvän.
Nej, inget av det där går. Funkar iaf inte hos den jag i framtiden vill finna. Ska jag vara helt ärlig känner jag inte till nåt annat sätt än att vara mig själv. Den jag är nu och alltid varit. Man ska nog inte försöka så mycket, det blir mest fel tror jag.
Det bästa är att leva livet som man trivs att leva det bäst, sen ska det falla på plats.
Gör det inte det. Ja, då vet jag inte. Har man inte tålamod att vänta får man väl testa på nåt av ovan välbeprövade knep och hoppas att nån är korkad nog att falla för det 😛 Men för min egen del tror jag att jag fortsätter, tålamod är en dygd har jag hört. Får fortsätta leva med den där längtan efter det avlägsna.
Vem vet, en dag kanske det inte är så avlägset längre..
Kram och gonatt.
