För vad som känns som tusende gången, minst, så är jag nu där igen. Det frambringas av samma saker och jag tror nästan jag är ute efter det på en omedveten nivå. För jag behöver få något slags utlopp för alla de känslor som jag aldrig annars får utlopp för. Det är så svårt för mig att släppa taget och göra det i stunden, när det sker.
Nu sker det ju inte alls längre, mycket på grund av att jag inte kommer fram så långt. jag har inga stunder med andra personer. Inte sådana som räknas. Så upplever jag det hela tiden och jag sörjer det något enormt. Tyvärr vet jag inte hur eller om det ens går att göra något åt detta, man lever ju i stunden, det är inte samma sak.
Fast jag har ju varit där, jag har känt stunder, det har jag, så jag tror nog inte riktigt att det är en giltig förklaring på vad som fattas. Verkligheten är att jag för ett antal år sen, efter att ha blommat ut känslomässigt, slöt mig. Jag har inte kommit igen efter det. Oavsett hur det gick till eller vad jag har gjort, så återstår fakta. Jag vet att det låter en aning konstigt, men jag gav liksom sakta men säkert upp om vissa saker.
Det har aldrig varit en styrka jag haft, att kunna knyta band som består. Men jag antar att detta har sina orsaker. Jag vet exakt vad det är som orsakat det. Vem som helst kan räkna ut det, men det är nog bara jag som kan göra något åt saken. Jag önskar mest av allt att jag någon gång, på något sätt ska våga bryta min ensamhet. Den som sitter inne i själen, som ingen egentligen kan se eller förstå.
Att få uppleva närhet och våga vara svag i en annan persons famn, det är saker som kanske låter mindre positiva, men jag tror att de flesta förstår vad jag menar. Jag tror att jag behöver det mer än jag någonsin erkänner för mig själv. Jag tror många behöver det mer än de erkänner för sig själva.
Mycket av det som jag upplever förekommer i vårt samhälle har med hur vi förväntar oss och tror att andra uppfattar oss och hur vi bör vara. Men jag är så väldigt trött på dessa ”faktorer”, vill bara fly från detta skitland och gömma mig någonstans där solen alltid skiner. Men tyvärr inser jag att det inte är så enkelt.
Livet är så jävla komplicerat. Och det suger kuk!
