Miljontals tecken i en myriad av meningar och vilt strömmande stavelser kan inte beskriva det mina ögon ser. Känslan som kommer över mig vibrerar mitt inre. Drar och sliter. Med tankens kraft stävjar jag begäret. För att förminska oåtkomligheten och allt som det innebär. Hur långt bort du än är så sätter du ändå spår. Hur vet jag inte. Kanske är det som med att se de som bor miljoner mil bort dö.. att man kan känna fast man inte känner. Ruta efter ruta, bild för bild.. med beskrivande scener som får mig att skaka som om jag stod inför det inferno som spelas upp framför mig på en skärm. Det vi inte förstår fruktar vi och detta är ofattbart. Kanske är det på riktigt, kanske är det påhittat och skapat i en studio. Kanske är det en dröm?
