Om man tänker efter så är det rätt menlöst, det mesta. Så tänker jag idag den 17:e februari 2004. Klockan är 11.49 men det känns fel. Fråga mig inte varför jag tänker så. Bara gör det. Jag är inte direkt deprimerad och vill ta livet av mig för det. Knappast. Men jag kan tycka att det finns så många saker som är menlösa för det. I princip allt. Kanske är det jag som behöver nåt att distraheras av.
”Spend all your time waiting
for that second chance
for a break that would make it okay
there’s always one reason
to feel not good enough
and it’s hard at the end of the day
I need some distraction
oh beautiful release
memory seeps from my veins
let me be empty
and weightless and maybe
I’ll find some peace tonight”
Ja, vad ska man säga.. I bide my time.
