Som jag konstaterat, så finns det nog inget som är sant eller falskt. Bara olika tolkningar av verkligheten. Här finner du min version av sanningen. Mitt liv som jag ser det. Jag är medveten om att jag inte har alla svaren på varför jag befinner mig i den situationen jag befinner mig i. Absolut inte. Jag är rätt förvirrad över det ibland, eller mest hela tiden faktiskt. Finns rätt många saker som är ologiska och helt åt helvete enligt mig. Inte bara när det kommer till mig och min verklighet. Saker som borde vara självklara är förstås inte det. Medans sådant som jag tycker verkar väldigt konstigt faktiskt är på riktigt.
Ibland undrar jag om jag inte blundar för vissa sanningar.
Men till det jag skulle skriva om. Jag är så jävla trött på att vara ensam hela tiden och jag förstår inte hur alla andra går tillväga för att slippa det. Jag är trött på att inte ha någon att krama och tycka om. Nu skiter jag i om jag låter desperat, för jag har brytt mig tillräckligt länge nu. Tror iofs inte att det spelar någon roll, min situation förblir densamma. Mister positive I know. Jag förstår inte vad jag gör för fel, vad är det för fel på mig? Varför blir inte någon ens det minsta intresserad av mig? Är jag så kall, tråkig, ointressant, ful?
Eller utstrålar jag nån slags kom inte i närheten av mig jag bits-grej? Då borde ju tjejerna flockas, de gillar ju bad boys. Jag är förmodligen för mesig. Eller ger jag intrycket att vara helt ointresserad? Antingen är jag rädd för att visa det, eller så är jag för skadad att orka med allt sånt där. Fast innerst inne vill jag inget hellre. Tjejer är läskiga ja, men det är ännu läskigare att leva med tanken att inte ha någon att tycka om nånsin igen.
Visst det låter kanske lite väl dramatiskt, men ibland undrar man ju. Fan att man är såhär dum och tänker såhär. Önskar att jag slutade med det. Det ska ju vara roligt och härligt att flörta, men jag tycker det är läskigt och jättejobbigt. Skit.
