Den här slitningen mellan att vilja skrika ut allt som döljer sig innanför mitt skal och att bevara någon slags värdighet är väl kanske inget som jag tänker på dagligen. Men det händer. Just nu till exempel. Har under flera dagar tänkt på saker som jag gärna skulle ha velat dela med mig, men som aldrig blir av. På grund av censur kanske?
En sak jag tänker mycket på är hur mycket skit jag har i bagaget som stoppar mig från att blomma ut på riktigt. Att jag är min största fiende och att genom att konstatera detta bara gör saken värre. För vad blir bättre genom att skuldbelägga mig själv?
Att sitta fast är inget som är vackert. Att konstatera att det är så är ännu värre. Jag måste sluta tänka i dessa banor! Jag utvecklas, jag gör framsteg. Men det är svårt att tillgodogöra sig dessa, när de är inom områden som inte är topprioriterade för min egen del.
För mig är det relationer som är viktigast egentligen, men de är något jag är urusel på att underhålla? Jag litar inte på folk och därför får jag inte ut det som man ska få ut av relationer. Eller så är jag alldeles för splittrad, i tusen olika fraktioner. Fraktioner som inte går att fästa känslor i.
Hur det än är så blir jag inte klok på något.
