Jag funderar mycket på saker och ting ibland. Som kan vara värda att fundera på, men som samtidigt är ett jävla helvete, särskilt när jag går ner mig i mina gamla vanliga tankar. Sådant skapar ångest och ambivalens. Nu tänker jag vara gnällig och klaga på en massa saker som jag tycker är dumt.
Saker som jag inte gillar, eller som jag stör mig på eller som gör att mitt liv suger ibland. Okej, det suger inte men det är när de här tankarna tar över som jag känner så. Varför är det så jävla svårt för mig att våga tro att jag har något att erbjuda? Varför får jag abandoment issues så fort jag inte får vara med eller känner mig utanför?
Ja, att leva ska ju inte vara lätt och så vidare. Uppenbarligen är det så att när jag stannar upp och faktiskt känner efter så märker jag att det är något som inte stämmer. Med tiden har jag lärt mig att sluta bry mig för det har varit enklare. Men samtidigt så är det ju inte så. Nu blir det här jävligt fragmentariskt och otydligt, men jag bara ordbajsar ur mig vad jag tänker för mig själv.
Mer handfast så är jag trött på att vara ensam, singel och känna mig som att ingen vill ha mig som jag är. Istället för att handskas med problemet som är min dåliga självkänsla så har jag begravt mina behov och känslor nånstans långt inne och bara levt på ytan. Det var enklare så och är enklare så fortfarande. All osäkerhet som gör att jag känner mig som en udda och konstig typ gör mig inte heller nytta.
Ja, såhär kan mina tankar snurra när jag är i en dipp som jag var i förra helgen. Nu är den över och då har jag glömt det mest.