Inte ens jag. Hur ska man förstå? Jag är vaken. Jag sover inte. Jag låg i sängen och grubblade. Känner hur jag bara virrar runt. Det är ingen som kan veta eller förstå. Vad som sker i mitt huvud. Det är ju inte precis så att jag låter nån veta. Eller så att jag ens kan förklara. För det jag har inom mig går inte att förklara. Jag kan inte ens förstå. Är det nåt ens? Jag vet inte. Ett stort jävla frågetecken är vad jag är. Jag antar att jag vill ha en mening med mitt liv, men jag har väldigt svårt att finna någon. Jag har vissa dagar då jag är uppbokad och lever livet som alla gör. Jobbar, festar osv. Jag tänker inte mkt då jag är upptagen med sånt. Jag tänker inte för mkt. Jag känner inte efter liksom. Inte som jag gör nu. Som det är nu så är jag lite skakis, mest pga att jag bara ätit en skål med flingor och fyra rostade mackor på ett dygn. Det bara blir så, är ingen utstuderad bantningskur eller nåt annat dumt.
Nej, mitt liv är inte som jag vill att det ska vara. Nej, jag har inga drömmar om nåt direkt sådär. Vågar jag inte vara mig själv? Alltså, det är en fråga som kan besvaras på flera sätt. Jag är mig själv, men jag är det inte. Jag är en stark personlighet, men jag har knappt nån vilja. Med vilja menar jag att jag har väldigt vaga drömmar och mål. Min initiativsförmåga är inget jag jublar över. Visst ibland så tänder det till och så gör jag nåt, men det finns så mycket mer man kan göra. Det stannar oftast i tanken. Jag vet att allt grundar sig i rädsla. Rädd att satsa, att våga, att ta för sig, att ta plats, inte alltid men då jag inte är trygg. Jag är som räddast när det kommer till att älska. Jag är inte så bra på det här med känslor. Jag kan inte hantera andras känslor. Gråter nån så vill jag helst försvinna. Jag vet inte vart jag ska ta vägen i många fall. Sen beror det ju på vad det handlar om och vem det är.
Jag förundras av folk som kan trösta, ta på andra och vara allmänt gulliga. Alltså bara vara mänsklig. Jag är mer som en robot. Jag tror ni vet vad jag menar. Ibland funderar jag på om det faktum att jag skriver av mig offentligt gör saker värre för mig. Men i slutändan så verkar det kvitta. Jag vet att jag gör en del saker fel. Att leva i det förgångna är en av de sakerna. Att vilja ha nåt som inte finns längre. Jag menar, jag vill älska och älskas av någon. Men jag har svårt att se det hända. It was just a touch of luck that passed and made life something else? Jag är inte lycklig nu. Jag var det då. Det var nåt som fick mig att blomma. Men nu är jag vissen och då känns allt tyngre.
Om nån helt ärligt frågar vad jag gör eller hur jag mår så orkar jag inte. Jag backar inom mig. Tar tre steg bakåt och värjer mig från deras omtanke. Istället för att ta emot och ge tillbaka. You get what you give. Men jag är stympad. Jag vet att folk ser på en del saker man säger som självömkan eller klagan. Men jag känner såhär. Jag vet också att det är upp till mig att ta tag i mitt liv och våga. Men det är svårare än så, fast jag vet att det inte behöver vara så, så är det så. Det finns tusen ordspråk som säger åt mig att ta tillvara på livet och att det är en gåva. Men just nu så är det svårt att se det. Jag kanske har för höga krav och fokuserar helt fel. Men så är det. Jag kan inte förändra mig. Det är mitt fel. Jag vill bli nåt jag inte blir. Jag vill bli nåt jag inte känner till. Vad vill jag bli? Vad är jag? Detta är min djupa filosofiska fråga, vad fan är det här för nåt? Vem fan är jag? Jag försvann nånstans på vägen. All sorg, smärta, skit som varit har brytit ner mig och när jag försökt laga mig så har jag blivit nåt annat. Kompenserat den delen av mitt hjärta som krossats med en bit av stål. Titan eller kevlar. Så måste det ju vara. Jaha, va bra, vem ska hjälpa mig riva murarna? Mitt svar som alltid är nog att det är mitt jobb.
What else is new?
I wake up in the morning
Put on my face
The one that’s gonna get me
Through another day
Doesn’t really matter
How I feel inside
This life is like a game sometimes
