Posk

Letade lite information och det jag fann var Posk, Politiskt obundna i Svenska kyrkan. De hade det jag sökte, fanns även några som kallas för Öppen kyrka. men de fanns bara på att välja på kyrkomötet, vad nu det är, antar att det är något som motsvarar riksdagen i politiken. Jag har iallafall dragit mitt strå till den demokratiska stacken. Vad det nu kan vara värt.

Valde tre kvinnor och en man, relativt unga med. Ingen över 40 år. Så blev det. Ska hålla utkik efter resultaten sen. Speciellt valdeltagandet. Såg några som var på väg till vallokalen då jag gick därifrån. Inte helt otippat men ändå en positiv överraskning. Får se om deltagandet når över 50 % ens. Rätt bortskämt av det svenska folket. Vi tar våra demokratiska rättigheter alldeles för mycket för givet. Kan bli farligt en dag.

Filmhelg

Har haft en riktig filmhelg. Kändes som att det behövdes efter månader av utgång och fest varje fredag och lördag. Nu ska jag säga mitt bra eller anus om de filmer jag sett.

Så som i himmelen: BRA, jag skiter i om de som vill sitta och analysera filmer med cynisk illvilja vill bryta ner filmen och inte se och ta den för vad den är. En jävligt rörande feelgoodrulle. Jag grät flera gånger, inte minst i slutet. För han lyckades ju med sitt livsverk, jag kände det. Och det måste alla de som stämde in i den jättelika kören också gjort, annars skulle de inte gjort det.

Boogeyman: Anus. Fick inget grepp om mig. Blev bara rastlös av att se den.

Elina, som om jag inte fanns: Svårmod när det är som bäst. Obegripligt men ändå så rätt ibland. Ibland ska man vara envis. Särskilt när man vet att man har rätt. Bra.

Boys don’t cry: Skulle vara en bra film, men jag kunde inte ta den till mig. Känner inte att den där whitetrash-känslan ger mig något. Var mest tråkig.

Daredevil: Ja, kanske inte den bästa serietidningsfilmen, men helt okej. Lite smått overklig, men hej, det är ju inte så konstigt.

The Island: Toppenbra actionrulle, se den.

Brothers Grimm: Rörig, inte så engagerande, väldigt flamsig film om de främsta inom sagoberättande. Hollywood ska inte göra såna filmer. Det blir bara fel. Anus.

Nu ska jag se ett dubbelavsnitt av Stargate SG-1 och sen Battlestar Galactica. Vilket alltid är bra.

Barn på köpet. Bonus eller inte?

Hade en rätt het diskussion på jobbet häromnatten. Jag nämnde att jag har svårt att se mig bli intresserad av en tjej som redan har barn. Vilket visade sig vara lite känsligt område. Vilket jag förstår. Kan tänka mig att det inte är så kul att bli bortvald av någon pga. ett barn. Frågan som ställdes var om jag skulle dumpa en tjej som jag lärt känna och börjat gilla, som senare visat sig ha barn. Helt ärligt så kan jag inte svara på den frågan.

Det är ju rätt svårt att leva sig in i det. Kan inte ens föreställa mig att träffa någon överhuvudtaget. Fråga mig den dagen då jag står där med byxorna nere liksom. Nej, men iallafall så följdfrågan eller påståendet var ungefär som så att jag kanske inte kan vara så pass kräsen att jag väljer bort en tjej på det kriteriet att hon har ett barn. Det kan ju stämma, men som sagt jag vet inte hur det kommer se ut om 5 år. Jag kanske har mognat och insett att det inte skulle spela någon roll. För även om det inte är mitt barn så behöver det ju inte betyda världens undergång.

Mina argument för att inte vilja detta idag är att jag har svårt för barn överlag, som inte är mina syskonbarn. Vilket är svårt att förklara. Sen har jag nog en rädsla för att det ska komma att bli en alltför svår utmaning.

Naiv som jag är vill jag ha hela den här kärnfamiljgrejen. Alltså min ”dröm” är att träffa en tjej, lära känna henne, falla för henne, ta steg för steg tills vi båda är redo, alltså tills vi har grunden att kunna bilda en familj som är stabil och håller ihop. Jag vet att livet inte är så enkelt, men jag vill åtminstone försöka. Försöka skapa de bästa förhållandena för en bra fungerande familj.

Låter som att jag ska göra en riskanalys över ett företag eller nåt nu. Tror egentligen att det hela kommer ske som det ofta gör, av sig självt. Man ska nog inte planera alltför mycket. Kanske är det mitt tänkande som gör att jag är där jag är idag, ensam i en lägenhet med min katt.

Nej, dags att sova. Ska försöka sluta analysera och bli en mer handlande människa.

Det går bara inte!

Med uppkoppling till internet öppnas oändliga möjligheter för den som är singel och vill träffa intressanta nya människor. Det förstod jag redan för över fem år sen. Det var då jag började träffa folk från hela landet, på diverse olika ställen, tider, event.

Under den här tiden har jag skaffat vänner som jag säkerligen kommer fortsätta hålla kontakten med, av en rad olika anldningar, lika mycket som jag kommer sluta umgås med vissa andra av andra anledningar. Det är ju så det funkar i livet. En del fastnar, andra försvinner bort i periferin.

När det kommer till att träffa tjejer, alltså ragga på nätet, eller kalla det vad ni vill, så har jag aldrig riktigt kunnat med det. Säkert av samma anledning som jag inte kan med det ute på krogen. Jag vill inte vara lika patetisk och tragisk som alla andra killar som utsätter sig för det. Jag kan helt enkelt inte förmå mig till att skriva någon slumpmässig slemmig kommentar i någons gästbok.

Jag sitter och försöker, men varenda litet ord jag kan komma på låter så förbannat fel. Jag kan inte. Sen sitter jag där och har noll kontakt istället. Det är som att mina kablar som leder till dessa otroliga kontaktmöjligheterna blivit avklippta. Det når inte ut. Som en författare med skrivkramp, en elitidrottare med förlamande prestationsångest.

Vad jag vill få sagt är att jag gett upp. Vad spelar det för roll liksom? Kan inte tjejerna skriva till mig istället? Kom igen, lite slemmiga kommentarer, snälla?