Här nedan är en grej jag skrev för snart ett år sen. När jag skrev det såg jag tillbaka på den tid som hade gått. Så det var nog inte ens aktuellt då. Idag kan jag minnas hur det kändes att känna så, men det är inte så längre. Jag undrar inte längre. Jag har lämnat det förflutna.
Ibland undrar jag vad som egentligen hände.
Med dig, med mig, med oss.. Det var som att luften gick ur oss, vattnet rann ut. Kärlekens beskyddare flög sin kos och vi tappade bort oss i kaoset som kom efter. Din hand vandrade vidare, bort från min. Dina ögon såg inte längre det de alltid sett då de såg på mig. Blev det för varmt att hålla min hand, för smärtsamt att se mig? Frågorna skulle jag kunna ställa till dig, men jag tror att det spelar mindre roll nu idag. Du har verkligen släppt taget om minnena och om tanken på dig och mig. Kanske borde jag också gjort detsamma, för länge sen. Men ibland är saker inte som de borde vara. Hur säger man åt hjärtat att sluta slå? Att sluta leverera tankar som får tårar att fällas.Minnena lever kvar i mitt hjärta för all tid.
För tårar har fallit, när jag inte längre kunnat hålla undan saknaden, när tanken på det vi hade och har haft gnager sig inpå bara skinnet. Allt vi sa och allt vi gjorde. Allt vi kunde gjort om vi inte gjort de val vi gjort. I all smärta och i de kval vi lidit så tappade vi bort allt sådant. Du sa en gång för något år sen att du inte såg någon mening med att prata om det förflutna. Det var då jag förstod att det inte längre spelade någon roll för dig. Du hade bränt allt du nånsin känt tillsammans med mitt hjärta. Brydde du dig? Eller var det för nåt jag gjort eller sagt som du handlat så?
Du och jag var ingen dålig vana och det visste du.
Jag förstår så väl varför du tröttnade. Orden tröt och jag bara malde. Tills inget fanns kvar utom mjöl. Som man skulle kunna baka ett nytt hjärta med. Men det spreds för vinden. och nu tror jag att det är försent att leta fram nya ingredienser. Vi skulle aldrig komma att gå och handla ihop ändå. Inte såvitt jag ser. Men det är kanske lika bra tänker jag. Vad gott för en dröm om det förflutna med sig? Lämna det bakomflutna före mig. Borde jag gjort för så länge sen.
Vad har framtiden i sitt sköte som det förflutna inte redan visat mig?Och ändå undrar jag, vad det var som hände, när det hände och framför allt varför? Var det för att jag skulle lära mig om
förlust, jag vet redan allt om det. Att förlora är inget nytt för mig i detta liv. Skulle jag på nåt sätt lära mig att uppskatta det som för mig verkar självklart? Jag har inte en aning. Vad är det som får mig att fortsätta?Mitt hjärta bankar, trots allt.
Så länge jag orkar kan jag fråga åter och åter igen.
Men egentligen borde jag sluta fråga mig själv och fråga dig. Men jag vill inte dra upp det förflutna heller. För du har ju lämnat det. Du lever ju här och nu. Det har du alltid gjort. Kanske är det därför jag vill vara där med dig, i häret och nuetKanske är det för att dina blåa ögon krossar min värld.
