Det är kallt om händerna, Kent dånar i högtalarna. Idag är igår tydligen. Utanför yr snön, för bara någon stund sen sken solen. Nu är det vitt överallt, hela himlen är fylld med det där kalla blöta vita. Men jag klagar inte över det, för min del kan det lika gärna vara vitt som grått. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att det inte spelar så stor roll. För livet är varken bättre eller sämre vad för väder det än är. Faktiskt.
Vädret påverkar inte mig, bara jag påverkar mig. Samma gäller på jobbet, om jag tvivlar är det för att jag tror saker och är allmänt paranoid. För att jag ställer för höga krav och tycker att minsta lilla fel jag gör är en stor grej, fast det är det inte. Det är bara hjärnspöken. Som jag behöver få ur systemet, för jag känner dem bättre än någon annan, jag har mött dem förr.
Det gör det hela lite enklare att tacklas med. Det finns en förklaring. Så länge det finns en förklaring är det okej. Jag jobbar hårt och gör mitt bästa, om jag snurrar till det och är lite virrig är inge biggie. Det är bara att göra bättre ifrån sig nästa gång, eller kämpa på så gott det går. INGEN kan begära mer. Om dem gör det så kan de hoppa upp och ta sig. På bästa Rara söta lilla Anna manér.
Nu måste jag bege mig till bussen, ska åka till mor och far och därifrån vidare till syster nummer 4 som fyller år.
