Igår när jag funderade på vad helgen kunde ha i sitt sköte, så råkade jag komma in på tankarna om vad som händer när ens singelpolare skaffar partners. Helt plötsligt händer något. Det blir liksom ensamt på ett annat sätt. Man har inte längre någon självklar att ringa och fråga om man ska hitta på nåt. Man blir nerprioriterad framför dennes partner. Missförstå mig inte nu, jag hade säkert gjort exakt samma sak. Så det är inte en fråga om att beskylla någon eller några för att vara svikare, tråkmånsar tofflar osv.
Det är man ju nästan indirekt när man blir ihop. Åtminstone till en början. Sen beror det ju också på hur deras förhållande ser ut och hur personerna är i förhållandet. Men likväl står man där, lite mer ensam än innan. Det är som att de blivit invalda i en privat klubb där vi som är singlar inte får vara med. Kalla den mys-och-knullklubben, eller närhet-och-gullklubben. Man är inte med däri iallafall.
Även om de fortsätter umgås med en så är det som om man står utanför ett rum och ser in. Inne i rummet utspelar sig en massa gullande och införstådda små hemligheter paret emellan, som en annan omöjligt kan förstå. Det är helt enkelt inte meningen. Det är ju deras lilla grej, deras hemlighet.
Väry wäll cykelställ, det är ju ändå ingen idé att hålla på och dividera om det här, det är ju som det är. Man får helt enkelt sitta i sitt hörn förpassad till singelsoffan och hoppas att någon en dag ska svepa med en i den där klubben. Så kan man sitta och hånhångla mitt framför de par som kanske är singlar då.
Payback is a bitch!
