Jag tror det är något fel på mig. När jag ser på andra killar/män/gubbar som är väldigt attraktiva så blir jag konstigt nog fascinerad. Det är något med deras utseende som får mig att fastna. Inte på ett sexuellt sätt eller något annat homoerotiskt sätt, mer på ett rent estetiskt och allmänt svartsjukt. Jag gillar inte att andra är sådär jävla snygga. Det kan vara deras ögon, hårfrisyr, utstrålning, muskler, vad som helst. Det måste vara något psykologiskt som sätter in. Jag liksom beundrar dem på något sätt. Beundrar deras gener och anlag. Deras ansiktsdrag och önskar att jag fick ha ett likadant drag, ett som fick mig att stå ut i mängden och vara sådär störtlöjligt vacker helt enkelt..
Jag vill också.
Men det kräver att man har, gener och anlag.
Minns att jag en gång läst i en psykologibok om något som kan vara en förklaring till denna s.k. dragning till manliga män. Det hela handlar om att jag känner mig mindre manlig än dessa män och därmed söker någon slags fadersgestalter att ty sig till. Det hela kan vara oroväckande och liknas vid homosexualitet fast det inte alls är så. Det handlar mer om att jag känner mig svag i min mansidentitet och det stämmer ganska bra. Jag har aldrig känt mig speciellt manlig. Lägg på det att dagens män inte har en klar bild av vad en riktig man är, inte som för 50 år sen. Könsrollerna har ju förändrats radikalt och det är oftast vi män som står handfallna, medans kvinnorna går stärkta ur förändringarna. Självklart inte i alla fall.
Det är iallafall inte världens lättaste sak att vara man i dagens samhälle. Särskilt när man som jag inte riktigt känner sig trygg i den rollen. Det är förmodligen därför jag även har svårt att se mig vara så gammal som jag faktiskt är. Även papparollen känns oerhört avlägsen. Mycket annat känns även främmande. Allt som förknippas med manligt har jag nästan av ren princip frångått. Jag är inte den stereotypen. Är varken sportfantast, ölhävare eller tuttbesatt. Jag är en känslig person som tycker om att gråta till löjliga filmer. Som älskar att dansa och sjunga och inte har problem med att prata om sina känslor.
Det är svårt att vara sån ibland.
Om det kan vara till någon tröst så tror jag iaf att de flesta som inte själva är män/killar/pojkar/whatever ändå förstår hur svårt just det där måste vara. (Läs: åtminstone är det något som jag själv och flera av mina tjejkompisar har i åtanke. Men DET hjälper väl inte dig, förstås. Du har inte funderat på typ KBT?)
Tja, jag har nog inte tänkt så långt. Men det kanske kan vara något. Synd att terapi är så dyrt bara.
Hur gick/går det med love and glory-damen?
Du menar hon som inte verkar ha tid med mig? Händer inget på den fronten, är nog nerlagt. Kanske ska ställa en rak fråga och få ett rakt svar, men vi får se.