Jag vill vara sån, eller som hon, eller som han. Men vem vill inte vara det?
Ehm, såna tankar kan man ju ha ibland. De fragment av ljus som jag på något vis uppvisar kan omöjligt vara helt omedvetna. Men det känns som det ändå. Har jag verkligen skrivit det där liksom? När hade jag den upplysta tanken? För när jag sitter och skriver fram det så känns det inte alls som att jag har någon som helst klarhet i vad jag formulerar. Lite som nu, fast ändå inte. Jag menar nu är jag ju fri i mina tankar och kan skriva vad som än faller mig in.
Det känns märkligt. Hur fan ska jag bli medveten om det fina med det jag skriver liksom. Ja, imorgon ska jag grotta ner en massa fina tankar som jag letat upp min hjärna under dagen. Få visa upp att jag faktiskt kan tänka också. För det kan jag, jajemensan. Även om det är fragmentariskt och osammanhängande och väldigt diffust. Andemeningen med det hela finns där inne någonstans, helt övertygad om det.
Det ska bara ut på pränt.
Är det det här ni kallar kunskap?
ÅH KLUBBLAND!
