Åter igen så använder jag mig av en text som jag påbörjade för flera år sedan när jag hade fastnat. Men jag vill liksom få ut de utkast som ligger här och skräpar. Skönt att kunna konstatera att saker och ting kan förändras. Jag vet att jag under många år hade gett upp, men skam den som ger sig. Betänk att det som står skrivet nedan skrevs sommaren 2013. Jag har inte längre fastnat.
I helgen som var kom ångesten tillbaka med bestämdhet. Nu idag har jag återvunnit min livstro trots att faktum kvarstår. Ensam och singel #foreveralone.
Som jag nog nämnt tidigare så känns det som att precis varenda en gifter sig, skaffar barn, flickvän eller ska flytta ut i nån jävla villa och det blev för mycket. Som vanligt kom tankarna om vad det är för fel på mig och varför ingen vill ha mig. Ologiskt och inga nyheter där. Betade av de som de kom och suckade extra mycket. Vet liksom svaret redan på alla dessa dumma tankar. Och att jag inte kommer någonstans är ju rätt uppenbart. Stuck stuck stuck.
Och åter igen faller jag i fällan. Att fastna är att säga att jag fastnat. Så länge jag intalar mig själv att jag är fast så är jag det. Måste bryta mig loss, göra något oväntat och helt olikt mig själv för att komma vidare, men vad? Bli en utbrytarkung som skapar sin egen värld. Skita i alla saker i huvudet som säger stopp, sluta och nej, det går inte. Men jag skulle behöva hjälp med det. För många spärrar satta och för lite svar på hur de ska överkommas.
På något sätt så löste knutarna upp sig och jag fick till det så att säga. Fick hjälp av en underbar person kan man väl säga och imorgon är det sex månader sen vi gifte oss. Livet förändras, så mycket är säkert och ingen fantasi kan uppbåda eller förstå vad som kan ske i framtiden. När det kommer till vad som skett sen dess så har jag checkat av lite av det som jag var så avis på att andra gjorde. Gift mig, flyttat ihop och snart flyttar vi förhoppningsvis till ett radhus och får barn.
Livet må ge en utmaningar och vara tufft men ibland blir det ganska bra.
