Jag har problem med att komma nära människor jag möter på riktigt. Alltså alla de som jag träffat i livet. Visst jag kan inte bli dödspolare med alla jag träffar och en del har kommit närmare än de flesta. Men jag märker skillnaden. Jag vet också att det är pga mig. Även om det går att skylla på avstånd och sånt så är det inte det som är huvudorsaken. Finns nog inget som man kan peka ut direkt sådär. Ska jag vara helt ärlig kan det vara att jag inte är världens mest generösa person. Att jag inte är omtänksam ut i fingerspetsarna eller nåt liknande.
Självanalys kan vara svårt, det blir liksom så att man bara tar upp de saker man tror andra tycker eller uppfattar om en. Sen blir det sånt som man själv tror är dåligt. Kräver en del uppmärksamhet gör jag, behöver bekräftelse. Ibland går det för långt. I vissa fall förblir de man träffar bara bekanta av såna anledningar. De behöver inte såna människor i sina liv helt enkelt. Vem gör det? Många har redan de vänner de behöver, de gör inte som jag, fortsätter att söka vidare överallt.
Vet inte riktigt vad jag söker. Jag kanske redan har hittat det utan att fatta. Har hela tiden trott att jag vill hitta en vän som förstår mig och kan ge mig det jag behöver. Men jag har nog fel. Det funkar inte så. Förjävligt att man ska ha ett undermedvetet som ska styra och hålla på. Borde inte det fatta att jag duger? Jag behöver inte fler bekantskapkretsar att bryta mig in i, bli accepterad av och så vidare. Är fan det enda jag hållt på med de senaste 4 åren. Den ena gruppen efter den andra. Visst är det kul med nytt folk, men nån måtta får det väl vara?
Till slut står man ju där ensam ändå. Varför ska jag behöva vara såhär jävla fucked up, vad har jag gjort egentligen? Måste ha varit en dålig människa i ett tidigare liv eller nåt. Gamla mönster måste brytas och jag behöver ändra de saker som blivit fel. Men det är inget lätt jobb. Behöver hjälp. Men det är dyrt. Är en del saker som bidragit till min återhållsamhet, gamla relationer i det förflutna som sårat mig, det gamla vanliga och sånt. Jag måste ha ett väldigt ömtåligt psyke eftersom jag är såhär skadad av det som varit. Eller överdriver jag?
Don’t pity
No need for that
Give me something
That I can give
Back to the world.
Oh fakk it
Jag vill inte bry mig om vad alla andra tycker om mig, men jag gör det ändå, jättedumt. Det gör mest ont. Att behöva vara såhär. Vill inte längre. Fan fan fan. Jag menar, jag är ju sjukligt medveten om de saker som jag vill lägga av med.
Sluta vara egoistisk.
Sluta vara feg och rädd för allt och alla.
Sluta vara avtrubbad.
Sluta isolera mig.
Sluta förneka mig de goda sakerna i livet.
Vänskap, kärlek och tryggheten.
Tur att jag har mig själv. Får jag väl säga. Utan det hade jag inte funnits. Och nej, det var inte nåt skämt eller menat på ett ironiskt sätt.. Inte heller nåt som en självmordbenägen människa kläcker ur sig. För jag är ju inte det, just för att jag har mig själv. Jag är stark. För att jag måste. Det dubbla med att vara så stark är att man inte kan sluta vara det. Utan förlorar det som gör en mänsklig. Men vi gör alla det vi måste för att överleva här på jorden.
Väntar på kärlek.
Väntar på livet.
Ser allt hända omkring mig.
Men kan inte vara med.
What the hell am I waiting for?
Frågan är om man inte hellre hade varit en såndär lyckligt ovetande ytlig människa. Ibland kanske? Visst fan är det skumt att jag kan skriva så öppet om sånt här. Eller ja just det, det var ju det där med bekräftelse.. eller nåt.
Önskelista
Fotbad
Gardiner i blå färger med nåt snyggt mönster kanske. Andra färger funkar med.
Sagan om Konungens återkomst. (Extended Version DVD)
Lite nya tallrikar.
Lite andra nya köksredskap typ sånt man gör grytor i, fler formar. 😛 Hitta på nåt vafan.
