Vilken dag är det?

Apatin finns här och andas på mig så jag inte kan tänka. Hade tänkt kolla på den data jag ska använda, men när jag kollar på den så blir jag bara förvirrad. Hjälp? Jag kan inte få mig till att göra något. Jag är förlamad. Bah! Nä nu går jag till Kåren och skiter i det här, som vanligt. Har inte ens koll på vilken dag det är. Fy fan alltså. Då får jag iallafall lön imorgon. 🙂

Decode

[youtube]RvnkAtWcKYg[/youtube]

Den här låten. Den hörde jag på radion nyss och direkt så förstod jag var den hörde hemma. Nog för att jag sett filmen två gånger och redan läst första boken. Men jag hade en liten aning om att det var den låten från filmen.

Spoilervarning.

Så jävla fantastiskt. Jag är helt insugen i Stephanie Meyers värld. Jag förstår Bellas dragning att vilja bli en av dem. Samtidigt som jag förstår att det inte är något man kan göra bara sådär. Hennes beskrivningar av Edward gör att jag personligen skulle vilja vara precis som han. Barnsligt och löjligt kanske, men bilden av deras fantastiska relation och dess komplikationer, ja det är något magiskt över det. Obeskrivligt är det.

För att jag föddes

Jag försvann samma dag då du bestämde att jag skulle få finnas till.

Eller resan som jag nu färdas på, började då, jag färdas ständigt mot denna till synes nattsvarta framtid, som aldrig någonsin kan bli bättre. Nu låter det överdrivet och dramatiskt utan ände. Men på många sätt är det min sanning.

Långt djupt inne i all oändlighet av alla tankar och känslor som aldrig får komma ut så är det så det är. Lika vackert som fågelns flykt mot den vintermulna himlen, lika omfattande är tragiken inom mig.

Ingenting verkar spela någon roll längre. Varför bryr jag mig om att skriva det här då? Om jag det visste. Jag kan ändå aldrig förmedla hur jag känner.

Hur allt jag gör bara känns som något som inte är på riktigt, att ingenting jag känner kan vara på riktigt. Just nu vill jag bara sova. Sova dygnet runt för att slippa allt.

Depression säger du? Jag vet inte. Jag kommer visst aldrig över att vara den jag är idag.

Alla val jag gjort till denna dag har lett fram till hur det är idag. Jag orkar inte längre vara den jag är. Jag vill inte. Jag vill vara den jag skulle vara. Den jag skulle vara.

Orädd, rak, ärlig, ta situationer utan att rygga tillbaka. Inte svälja och ta emot, vara diplomatisk och undvikande. Jag vill kunna uttala allt det jag aldrig säger.

Allt detta har gjort att jag inte har någon, ingen jag kan släppa allt för. Jag är isolerad, ensam och rädd, för att jag föddes. Föddes till en grym och sjuk värld. Efter att jag läst allt jag skrivit i det här inlägget så kan jag på något sätt se sanningen i det, samtidigt som jag också kan se att jag inte alltid känner såhär. Men det handlar om grunden till mina problem.

Det som liksom alltid finns där, som jag inte lyckas få bort. Resultatet är att jag förblir ensam.