All skit försvann direkt. Mina drömmar blev sanna. Allt löste sig utan knyst. Så tystnar allt. Kan aldrig pausa, det rullar på och allt sliter vidare. Oförståeligt men inte mindre sant.
Behöver en famn att försvinna in i, en famn som kan få mig att glömma skiten. En som gör att allt det där blir till ett stilla brus nånstans bortom hörhåll.
Skrev det här för några veckor sedan och minns inte riktigt vad som framkallade dessa känslor, lustigt vad några veckors semester kan få en att glömma.. knäppa fingrar?
Just nu sitter jag ensam hemma och försöker frammana någon slags produktivitet, men den försvann visst med ledighetens infinnande. Antingen det eller så är jag otroligt trögstartad, får försöka påminna mig om vad som är viktigt.
Meeeen visst, det hade varit otroligt skönt om det gick att bara knäppa med sin fingrar så vore allt som det borde.
photo credit: Kalexanderson via photopin cc
