Så sitter jag här och spanar efter min framtid. Söker efter jobb att söka alltså. Jag har inte riktigt klart för mig var jag vill spendera den så pass stora delen av mitt liv som ett arbete faktiskt innebär. Vad är jag ute efter och framför allt vad kan jag bidra med? Känns lite hopplöst faktiskt. Inte bara nu efter valet utan jag vet liksom ingenting.
Det krävs att jag går utanför mina ramar och gör massa obehagliga saker. Det tar liksom emot. Jag är inte den där handlingskraftiga och framåt personen som jag önskar att jag vore. Jag har väl lyckats simulera fram det vid tillfälle, men innerst inne är jag bara rädd, orolig och osäker. Så känns det nu i alla fall.
Att våga vore min största önskan här i livet. Våga ta för mig, våga fråga, våga våga våga. Så vad är det som hindrar mig, egentligen? Det handlar ju främst om att sluta vara feg och rädd. Ta kontakt, ta fajten, ta sig framåt. Men det är lite drygt att det liksom aldrig tar slut. Var finns pillret mot ångest och rädsla liksom? Som för all tid raderar dessa känslor ur ens minsta atom och molekyl.
Jag vet att det inte hjälper att sitta här och beklaga sig, men på något sätt måste jag börja och varför inte bara få ur sig skiten? Apatin kommer bara att växa sig starkare annars. Vilket verkligen inte kommer förbättra något. Tvivlar hela tiden på mig själv och vad jag kan, fast jag vet att jag kan mer än jag ger mig själv kredd för. Vad kom först, tvivlet eller apatin liksom?
Hjälp mig!!
photo credit: dany_masson via photopin cc
Hanna Styggsson Gustafsson liked this on Facebook.
Sandra Svensson liked this on Facebook.