Historien bakom min blyghet

medium_3505349701

photo credit: Lili Vieira de Carvalho via photopin cc

”Blyghet, eller blygsel, är en känsla som innebär osäkerhet inom socialt umgänge, och uppstår mest sannolikt i nya situationer eller tillsammans med okända människor. I svåra fall kan det hindra en person i hans eller hennes mest kända situationer och relationer också. Blyga människor försöker att hålla sig i bakgrunden och synas så lite som möjligt, och tycker oftast det är jobbigt när för mycket uppmärksamhet riktas emot dem. Att visa känslor kan vara svårt för den enskilde.” – Wikipedia

Inte direkt en bild som passar in på den jag är i många sammanhang, men när jag till exempel skulle handla en Gainomax efter ett gympass på Friskis och tjejen i kassan log mot mig, så blev jag själv varse min blyghet. Så jag må vara framåt och synas och vill vara i centrum i vissa sammanhang, men det betyder inte att jag alltid är sådan.

På vilket sätt har jag varit blyg genom åren?

Om jag ska vara helt ärlig så kan jag inte riktigt minnas hur jag varit genom åren, men jag vet att blyghet är något som jag drabbats av mer förr om åren. Men det finns ju naturliga förklaringar till det. Med tiden har jag allt mer kommit ut ur mitt skal. Några bra exempel kan väl bidra till att förstå hur det kan komma till uttryck.

Jag har stora problem med att ha ögonkontakt, vilket aldrig har varit något som jag är bra på. Jag kan vara ganska tillbakadragen när jag är ensam i publika miljöer, jag är långt ifrån den som bjuder in till samtal med främlingar.

Ett annat samtida exempel är när jag var på Kap Verde ensam förra jul och nyår, då sa jag inte många ord från det att jag lämnade hemmet.Det varade fram till den dagen då en familj som bodde på samma hotell som mig förbarmade sig över mig. Innan dess pratade jag med de i receptionen på hotellet och det var inte många ord. I övrigt pratade jag nog bara när jag beställde mat.

Hur ser min blyghet ut idag?

Idag är jag fortfarande blyg som sagt, men bara i vissa sammanhang där jag känner mig osäker.

Om det är något som de flesta inte har märkt med mig så är det nog att jag ofta är väldigt blyg bland nya personer. Vet inte riktigt hur det kommer sig. Till stor del handlar det om trygghet och att vara osäker på sin roll i nya sammanhang. Främst är det i offentliga sammanhang, i affärer och till exempel när jag ska ringa till myndigheter så kan jag bli extremt självmedveten och varse om allt som jag gör.

På det stora hela är detta inget stort problem för min del, men visst påverkar det mig i vissa fall. Kan bara tänka mig hur jobbigt det är för de som lider av extrem blyghet att klara av sin vardag.

Värst är det nog när det kommer tjejer som potentiellt skulle kunna vara av intresse på ett romantiskt plan, så fort jag blir lite intresserad så blir jag blyg och självmedveten. Ganska typiskt tecken om någon är intresserad av att få reda på det. Nej, kanske inte riktigt så men inte långt ifrån. Jag är åtminstone inte lika spontan och mer tillbakadragen, helt tvärtemot vad en borde vara.

Känner någon igen sig? Eller är jag knasig? 😛

 

En liten klagosång om dåligt minne

medium_2971153504

 

Gah, vilken jävla hjärna jag har. Den har börjat stänga ner och helt och fullo tappar bort saker i mitt huvud. Inte uppskattat av varken mig eller andra runt om mig. Tyvärr är det mest på jobbet som det händer, min skalle klarar tydligen inte av all information som ska bearbetas och kommas ihåg. Jag blir så jävla trött på mig själv. Måste sluta överanalysera och bara göra rätt från början utan att krångla till det så jävligt.

Önskar så att det gick att defragmentera hjärnan och strukturera upp all information, nu är det som en gammal soptipp med miljoner åter miljoner med ”onödig” information som ligger och skalpar. Sen att mitt minne och attention span är lika med iq fiskmås från tid till tid underlättar inte. Minns inte ens vad jag gjort 5 minuter innan ibland.

Funderar på varför jag har såna problem att ha koll på läget och behålla det viktiga i skallen, är det för att jag sover för lite som hjärnan underpresterar eller är det överfullt? Kanske har min alkoholkonsumtion satt sina spår? Eller så är det för att jag är så jävla osäker på allt jämt som sätter käppar i hjulen. Kan liksom inte säga något utan att slänga in ett nog, kanske, tror det, tror jag eller liknande. För tänk om jag har fel, då sitter jag där och skäms som en hund.

Eller så är det en fin blandning av allt ovanstående som gör det till den katastrof det är.

Nu är det väl inte alltid såhär illa, men idag blev det lite för mycket av det goda för min del. Men vad kan jag göra förutom att försöka göra bättre i framtiden? Var skönt att få skriva av sig lite, gör det lättare att hantera och gå vidare. Får leva med att vara förvirrad dock, med tanke på hur jag gör konstiga saker mest hela tiden, må det vara på gymmet eller bland vänner.

Har haft ett flertal incidenter senaste veckan, till exempel börja plocka vikter från en stång som någon använder, inte fatta hur man går på toa på bion osv. Det ser säkert jättekul ut för andra, men inte fullt lika kul för mig. Blir ju inte direkt bättre på att känna mig säker, när jag gör bort mig med jämna mellanrum.

Jag blir så trött..

photo credit: mohammadali via photopin cc