En liten klagosång om dåligt minne

medium_2971153504

 

Gah, vilken jävla hjärna jag har. Den har börjat stänga ner och helt och fullo tappar bort saker i mitt huvud. Inte uppskattat av varken mig eller andra runt om mig. Tyvärr är det mest på jobbet som det händer, min skalle klarar tydligen inte av all information som ska bearbetas och kommas ihåg. Jag blir så jävla trött på mig själv. Måste sluta överanalysera och bara göra rätt från början utan att krångla till det så jävligt.

Önskar så att det gick att defragmentera hjärnan och strukturera upp all information, nu är det som en gammal soptipp med miljoner åter miljoner med ”onödig” information som ligger och skalpar. Sen att mitt minne och attention span är lika med iq fiskmås från tid till tid underlättar inte. Minns inte ens vad jag gjort 5 minuter innan ibland.

Funderar på varför jag har såna problem att ha koll på läget och behålla det viktiga i skallen, är det för att jag sover för lite som hjärnan underpresterar eller är det överfullt? Kanske har min alkoholkonsumtion satt sina spår? Eller så är det för att jag är så jävla osäker på allt jämt som sätter käppar i hjulen. Kan liksom inte säga något utan att slänga in ett nog, kanske, tror det, tror jag eller liknande. För tänk om jag har fel, då sitter jag där och skäms som en hund.

Eller så är det en fin blandning av allt ovanstående som gör det till den katastrof det är.

Nu är det väl inte alltid såhär illa, men idag blev det lite för mycket av det goda för min del. Men vad kan jag göra förutom att försöka göra bättre i framtiden? Var skönt att få skriva av sig lite, gör det lättare att hantera och gå vidare. Får leva med att vara förvirrad dock, med tanke på hur jag gör konstiga saker mest hela tiden, må det vara på gymmet eller bland vänner.

Har haft ett flertal incidenter senaste veckan, till exempel börja plocka vikter från en stång som någon använder, inte fatta hur man går på toa på bion osv. Det ser säkert jättekul ut för andra, men inte fullt lika kul för mig. Blir ju inte direkt bättre på att känna mig säker, när jag gör bort mig med jämna mellanrum.

Jag blir så trött..

photo credit: mohammadali via photopin cc

Söndagsfunderingar och trötthet i mörkret

medium_3869366195

Seg söndag som jag inte har någon ork att göra något vettigt med, särskilt inte med den matkoma jag har just nu. Inget som lockar, bara en massa brus och ett tryck i mitt huvud. Varm och slapp utan förmåga att ta in någon slags energi från omvärlden. Får bara intrycket att det är en massa skit överallt. Sociala mediebruset gör mig lite pessimistisk, teven gör mig rastlös och kroppen gör mig slö.

Har gjort lite försök till att skapa något, men idag finns det inte något kreativt i min själ. Får tvinga ut det här, vrida fram tangenttryckningarna ur mina fingrar. Vad är poängen med det hela? Varför ska jag skriva detta? Noll inspiration och inget som motiverar mig idag.   Mörkret tynger ner mig, sov för länge idag, orsaker till det hela.

Imorgon börjar en ny vecka eftersom det är söndag idag, med styrelsemöte imorgon som jag borde förbereda mig för, jobb som jag försökte förbereda genom att utföra, men det ville inte Word för det kraschade. Kan göra om det imorgon, ingen stor sak. Träningen ska jag komma igång med ordentligt också efter sjukdom. Till helgen blir det Västerås för lite capsturnering och häng.

Helt seriöst skulle jag kunna gå och lägga mig med en gång just nu. Middagen tog knäcken på mig, måste få igång kroppen på något vis. Fick med mig mat från kalaset hos mina föräldrar igår i form av potatisgratäng och fläskfilé.

Kanske skulle lägga mig och läsa en bok eller något, eller så får det bli senaste avsnittet av Så mycket bättre eftersom jag inte såg det igår. Dessa söndagsfunderingar går inte riktigt ihop, men jag skriver mest av mig för att få det gjort liksom. Motverka denna trötthet på något sätt. Borde egentligen gjort det jag tänkte när jag vaknade, ut och gå i rask takt eller springa, men det blev inte av i mörkret.

Vad gör ni där ute i novemberkvällen/natten(som det känns som)?

photo credit: Alesa Dam via photopin cc

Information overload och vägen till ett nytt liv

Vet inte om det är årstiden eller om jag bara fått för mycket av all information som susar runt överallt, men jag har alldeles för mycket i skallen. Informationssamhällets baksida är att hela tiden hålla sig ajour och ta in ny information och fakta och samtidigt sålla bland den. Sen att jag har trettio saker som jag vill göra, men inte kan få ihop något alls av gör ju inte saken bättre.

Det ultimata vore att hitta en idé som kunde ligga som grund för ett nytt liv. Detta i syfte att inbringa en basinkomst så att pengar och arbete inte tog så mycket tid, sen skulle jag kunna ägna all min tid åt att göra och engagera mig i det jag vill. Kunna styra över sitt liv mer och inte ha lönearbetandet hängande över sig.

Mer bloggande, socialt engagemang och sådant som kan påverka vårt samhälle på ett positivt sätt.

Finns något som heter Lifestyle Entrepreneur vilket kort och gott betyder att man är self-employed, man jobbar för sig själv. Det viktigaste är att det ska vara inom en bransch som man själv brinner för så det inte känns som ett jobb. Det är helt enkelt en livsstil som en lever i och tjänar pengar på, kan göras var som helst i världen, till exempel på en strand. Låter fantastiskt, men det kräver passion, gott självförtroende och en väldig kreativitet.

Övergången från anställd till detta sätt att leva är ju det svåra och att faktiskt vara så pass duktig på det man gör att folk vill betala en för att göra det underlättar ju med. Inget som jag har lyckats med ännu. Jag har ju som sagt ingen ork eller lust när hjärnan är på gränsen till härdsmälta och tröttheten hänger över en hela tiden.

Gäller väl att prioritera vad en lägger tid på med antar jag och faktiskt engagera andra på riktigt, jag har bara gjort några halvhjärtade försök. Med andras engagemang och intresse så kommer ju mitt egna öka.. men våga liksom. Ska fundera mer på olika strategier och framförallt forum för att utveckla idéer som dessa. Jag har ju redan 5-6 idéer som jag påbörjat men som jag inte riktigt kommer så långt med som sagt.

photo credit: Sunova Surfboards via photopin cc

Vart går gränsen och var finns konsekvensanalysen?

Efter att ha funderat en hel del på det här med var gränsen för humor går och vad som är politiskt korrekt så hamnade jag idag i en diskussion på Facebook om just detta.

Jag kan börja med att säga att jag har uppmärksammat det här för min egen del tidigare, jag personligen tycker inte att det är okej att skämta om allt. Det är uppenbart att inte alla håller med mig och jag har funderat på vad som skiljer oss åt. Vad är det som gör att en del har ett så stort behov av att få skämta om precis allt?

Dels har jag förstått att det handlar om att får man inte skämta om en sak ska man inte få skämta om en annan, för det finns alltid någon som kan bli kränkt. Vilket ju stämmer, men det beror ju lite på hur man gör det också och i vilket sammanhang, som någon nämnde under diskussionen.

För min del så går jag efter min inre kompass för det mesta, mixat med andra värderingar som influerat mig. Dessa hamnar oftast innanför ramen för det som betecknas för PK. Jag själv har inga problem med detta eftersom jag vet att jag inte tycker så bara för att man ska eller för att majoriteten tycker så. Jag utgår från mitt rättspatos alltså min känsla för vad som är rätt och fel.

Jag är inte uppvuxen i något hem där jag fått pekpinnar om vad som är rätt och fel utan jag har utvecklat min egen moral utifrån de erfarenheter jag har och saker jag observerat. Jag är i många fall motsägelsefull och säkerligen inkonsekvent, det blir lätt så när man har motsägelsefulla åsikter som inte riktigt går ihop alla gånger. Det viktiga tycker jag är att man har en ständigt pågående utveckling och att man aldrig nöjer sig och slutar ifrågasätta sig själv.

För tro mig, jag har tvivel mer än något annat. Jag går alltid igenom folks argument och väger för och nackdelar och oftast står jag och väger någonstans mittemellan. Å ena sida, å andra sidan, typiskt för de som studerat sociologi. Detta gör det möjligt för mig att se saker ur fler perspektiv och att kunna se saker i flera olika led. Konsekvensanalysen som detta ger gör att jag kan få en djupare förståelse för vad saker och ting har för konsekvenser.

Nu menar inte jag att jag sitter här och har alla svar, jag vet att så inte är fallet men det ger mig en annan förståelse än vad kanske andra har som inte studerat sociologi. Eller som inte har fördjupat sig inom ett specifikt område. Tyvärr är det väldigt många som inte tänker längre än näsan räcker. Självklart inte så att de gör det med flit, jag är själv uppenbarligen inte fulländad och kan göra misstag precis som andra.

Men just det här med skämten och att driva med saker så skiljer jag mig från en del. Jag förstår inte hur det går att missa att vissa typer av skämt som är nedvärderande mot t.ex. kvinnor, homosexuella, icke-vita, alltså personer i grupper som alltid fått utstå den vita mannens maktutövande leder till en fortsatt maktobalans. Det jag däremot förstår är att det är jävligt lätt som 20-nånting år vit man att sitta och säga att det är klart som korvspad att man ska få skämta om allt.

Men jag säger, tänkt till lite för det är jävligt lätt att sitta och skämta om saker, men du ser inte att du bidrar till att skapa ett samhälle som inte inkluderar alla oavsett. Vill du ha det så? Jag vill inte det, så därför måste jag säga ifrån. Av exakt samma anledning måste jag rannsaka mig själv och mina handlingar dagligen och jag är tacksam om jag får en tillsägelse om jag gör något korkat.

Som vanligt när jag ska försöka få ner mina tankar på pränt så blir det inte som jag tänkt, min förmåga att få ner mina tankar är lätt fragmentarisk, men någonstans kanske det finns en röd tråd.