Etikettarkiv: rädsla

Fear itself

4100074688_d0be351805

Jag vill konfrontera rädslan. Jag vill bekämpa den och krossa den. Så jag och alla andra kan bli fria. Så mycket går förlorat på grund av den.och det är för jävligt rent ut sagt. Så mycket som går förlorat på grund av rädsla. Sätter upp hinder och stävjar utveckling. Utveckling är för mig något som är livsviktigt, ändå har jag låtit rädslan att ta överhand och styra mig i så många år.

Vad är jag rädd för då? Är det att bli avslöjad, ensam eller kanske att få ett nej? Att inte vara omtyckt eller hamna i konflikt? Ja, det är väl lite av allt egentligen. Men det jag behöver intala mig själv och fatta är att som jag lever idag så leder ju inte det direkt till någon lycklig tillvaro. Det är bättre att försöka och misslyckas och komma igen, än att bara ge upp och inte försöka. Det är just det jag måste intala mig själv. Det är inte hela världen att göra bort sig, eller vara förvirrad eller vad det nu är för något som hindrat mig i alla dessa år.

Vad är det värsta som kan hända? Jag lär mig vad jag ska satsa på? Jag får reda på vad som betyder något? För att få till en förändring måste jag tänka helt tvärtom mot hur jag tänkt senaste 15 åren. Dags att bryta beteenden och mönster och framförallt vanor. Var patetisk, våga gör bort dig. Någon gång på vägen så kommer det någon som uppskattar det på det rätta sättet. Våga tro på det.

Fuck fear itself!

photo credit: Revelation 2 via photopin (license)

Min mest nedtryckta känsla är ilska

medium_3606314694

photo credit: greg westfall. via photopin cc

I princip hela mitt liv har jag alltid tyckt att ilska är något oerhört negativt och jobbigt. Oavsett om det är en känsla jag själv haft eller om den riktats mot mig eller någon i min närhet. Vad det beror på kan jag bara sia om, förmodligen någon obehaglig upplevelse i spädbarnsåldern som gör mig känslig för det. 

Med konflikträdsla menas här att man i största allmänhet tycker det är obehagligt med situationer där andra kan bli arga och/eller att man har har en överdriven ängslan för möjliga negativa konsekvenser av konflikter. Det är inte en fråga om konflikträdsla när man i en särskild situation väljer att undvika en konfrontation därför att man gjort en realistisk bedömning av situationen och kommit fram till att man tycker att priset för att konfrontera är för högt. Källa

Förmodligen har jag fått en lite skyddad uppväxt och sluppit konfronteras med konflikter som också bidragit till att jag är dålig på att ta konflikter. När det kommer till min egen relation till ilska och att vara arg så kan jag bara minnas att jag i vissa situationer vågat känna de känslorna. När de är helt och hållet konsekvensfria, som att sparka på en lyktstolpe för att en missat bussen eller att rikta de känslorna inåt mot mig själv.

Jag har inte riktigt satt något mål att lära mig hantera ilska, även om jag förmodligen skulle behöva det. Ilska kan vara en sjujävla drivkraft, men jag har berövat mig själv på den kraften. Kanske därför jag ibland kan kännas lite blasé och orörd antar jag.

Vad är det värsta som kan hända?

Om jag blir arg så kan personer i min närhet sluta tycka om mig. Ologiskt men sant, så är det jag tänker, längst innerst inne. Förmodligen är det direkt kopplat till min rädsla för att bli övergiven och ensam. Lite komiskt med tanke på att jag hela tiden gör saker som leder till att jag isolerar mig. Men vem har sagt att känslor är logiska? Att vara omtyckt är rätt viktigt för mig och jag tycker det är rätt jobbigt att höra eller märka av när det inte är så.

Sen är min förmåga att hantera ilskan i sig inte den bästa. Jag blir rosenrasande, kan inte argumentera, ser rött och det blir inte bra helt enkelt. Jag går hellre iväg och jäser för mig själv istället för att konfrontera.

Någon som känner igen sig?

Risken med att trycka undan ilska för att undvika konflikter är att det klan resultera i en kraftig jävla urladdning en vacker dag. Har blivit varnad för det av personer i min närhet, men jag har ännu inte exploderat såvitt jag vet. Visst har det förekommit tillfällen då jag kokat över, men inte så det svartnat för ögonen och jag fått en blackout.

Jag får nog ut en hel del av allt som jag samlat på mig genom andra utlopp än att ilskna till. Ångest, gråt, fest, släppa det och gå vidare funkar med. Sen att undvika saker som gör att en blir arg förstås. Även om det blir en del flykt..

medium_4577658654

photo credit: HikingArtist.com via photopin cc

Hjärtats ensamma slag

medium_225627841
photo credit: Xabier.M via photopin cc

Jag sa i början på året när jag skrev om vad som skett 2013 att jag skulle tillåta mig själv att vara mer mänsklig, så här kommer ett inlägg där jag blottlägger mig. Jag vet att jag tidigare hintat om eller i alla fall haft i åtanke det jag kommer skriva om och de som känner mig väl kan nog ha listat ut det mer eller mindre. Det handlar om mitt hjärta och min förmåga att älska.

Det som för mig är det största är även det som är svårast, därför har jag inte heller velat skriva om det i klartext. Jag har skrivit om ämnet väldigt många gånger, men jag har liksom inte skrivit rakt ut hur det känns för mig. Jag tror dock att det är viktigt för mig att försöka göra det.

Det som för de allra flesta kommer mer eller mindre automatiskt är för mig komplicerat utan dess like, okej nu generaliserar jag extremt mycket men ändå. Jag förstår inte riktigt själv hur kärlek uttrycks mer än att det är att man är rädd om något, bryr sig om något väldigt mycket.

För mig är det farligt att bry sig om människor, jag har på sätt och vis förlorat förmågan att kunna göra det fullt ut. Och det grämer mig enormt, jag lider mest av det själv förstås. Jag vet inte men jag tror inte att jag gör mycket av kärlek, utan mer av rädsla eller någon slags rutin. Jag har på olika sätt lyckats fånga mig själv i ett spindelnät av rädsla och jag hittar inte ut.

Jag söker och söker efter någon slags utväg men jag lyckas bara trassla in mig mer och mer. Jag vill ha någon att prata med men känslan att vara till börda är för stor, tror inte heller någon kan hjälpa mig. För att ett sånt samtal ska ha en riktig betydelse behöver jag släppa på mina spärrar och det kan jag dö av. Förmodligen är jag även rädd för reaktioner och allt som en sådan djupdykning skulle kunna framkalla.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är trött på att vara där jag är idag och har varit i princip de senaste 10-15 åren. Jag vill inte känna mig såhär ensam och känslomässigt handikappad längre, jag vill mer än bara överleva. Att få frågan ”hur är det?” gör att jag slår ifrån mig, det går ju inte att säga att det är skit? Jag är inte deprimerad, jag är less.

Jag är inte ute efter sympati, vill bara lufta mina unkna och redigt tröttsamma tankar och känslor. Jag har varit rädd att göra det av samma orsak som jag beskrivit ovan. Vad ska den och den tänka, men fan det är mitt liv. Tror att vi i Sverige är så pass rädda för att det negativa ska komma fram att vi hellre håller det inom oss och bara låter det sippra fram då och då.

Jag är själv exakt sådan och jag tror egentligen inte det är bra. Men samtidigt är det sådan jag lärt mig att man ska vara på något sätt. Eller så har det bara blivit så.

Jag har så mycket att ge och jag förstår inte varför jag inte gör det? Bara släppa taget och låta det ske, låta allt bara flöda igenom mig.. Någon som kan någon terapi eller teknik för att göra sånt? Släpp ångesten, kraven, stress och frustration. jag vet ju hur det borde vara, hur jag vill vara. Men det är ju så jävla läskigt allt.

Livet, det är ju bara för mycket.. nu publicerar jag det här och så får ni som läser tänka och tycka vad ni vill. Jag vet att ni också kan få en släng av samma känslor och problem, det är en del av att vara mänsklig. Vi är alla ensamma någon gång.

Gratitude

Tog mig en promenad och nyss ett bad. Under sagda bad uppkom en viss samklang när det kommer till en del tankar och funderingar jag har. Absolut inga nyheter, mer en uppenbarelse som jag nog vetat om innerst inne. Det handlar om mitt sätt att fly och jaga vidare utan att uppskatta vad jag har.

Det kom sig av att jag såg en bild på facebook. Denna bild hade en text som löd:

If we do not feel grateful for what we already have, what makes us think we’d be happy with more?

Jävligt bra fråga tänkte jag, vad får en att tro det? La mig i badet och funderade vidare..

Jag har alltid haft en tendens att aldrig vara nöjd med det jag har, finns alltid något som kan bli bättre. Vilket kanske inte bara är en dålig egenskap förvisso, men lyssna nu. Eftersom jag inte är nöjd söker jag mig hela tiden vidare, nya grupper, nya jobb, nytt nytt nytt. Självklart leder detta till utveckling och att man kommer framåt i livet, men inte i alla avseenden för min del.

Man lämnar ju saker när man går vidare, framför allt de personer som är kopplade till det jobb eller den gruppering man just lämnat. Jag har nästan aldrig vänt mig om och sett tillbaka, vad skulle poängen med att gå vidare vara då? Nu har jag förstås inte tänkt så rakt ut, utan det har implicit blivit så. Det har varit lättare för mig att släppa och gå vidare.

Sen är det kanske inte alltid aktuellt att hålla fast vid vissa saker. I vårt samhälle så är också tendensen att det blir mer ytliga relationer kanske? Eller så är det tvärtom, jag vet faktiskt inte.

Det jag vet är i alla fall att jag nog gör fel. Jag borde vara mer tacksam och mer försiktig med de relationer jag har. Inte söka vidare och dumpa folk längs med min väg. Har ingen aning om de jag lämnat har känt sig dumpade, men oavsett så har jag inte vunnit på det i längden.

Vet inte riktigt vad jag vill få ut av denna text mer än att ge mig själv lite perspektiv och försöka uppskatta saker som jag har mer än det jag inte har. För det är jag verkligen expert på att göra, klaga på allt jag inte har. Och vem hjälper det? Jag blir inte gladare och min omgivning blir definitivt inte gladare.

En sak som är typisk för mig är att söka mig till personer som är i samma situation som jag. Men att jag går vidare när de inte längre är i den situation som gjorde det hela så likt. Skaffar du t.ex. flickvän/pojkvän och barn, då är du ute ur leken mer eller mindre.

Jag vet inte hur jag gör längre. Det blir för uppenbart att jag själv inte är där. Så jag går vidare, söker nya personer att umgås med i samma eller liknande situation. Denna strategi kommer inte sluta väl. Kommer bli en väldigt ensam väg att vandra om jag inte bryter trenden. För mycket rädsla gör att jag saboterar för mig själv.

Ja, som ni märker så är det lite av en ångestsöndag här i Hagsätra. Fast det är onsdag.

Jag måste sluta vara rädd att umgås med människor som inte är där jag är. Alltså i livet. Jag måste sluta vara rädd punkt.

Look into my eyes

Jag är nog den person som har störst problem med att se folk i ögonen. Det är inget jag själv tänker på, jag bara kör på som vanligt. Men jag kan tänka mig att en del har reagerat på det. Jag kan inte riktigt svara på varför det är så, vet bara att jag undviker det och när jag gör det för att ibland så krävs det, så tar det emot. Det känns liksom lite jobbigt.

Min fundering är om detta bidrar till den känsla av emotionell isolering som jag lider av. Eller lider och lider, känner att jag har ibland. Jag kan ju liksom inte få någon bra koppling till folk. Tror faktiskt det är svårt om man inte klarar av den där riktiga ögonkontakten.

Nu kan det ju faktiskt vara så att jag inte är ensam med att vara såhär. Det förstår jag med, men jag tror det är en pusselbit i orsaker till att mina relationer inte är så nära relationer som de skulle kunna vara.

Det är bara att kolla på hur glädje, sorg, stolthet och alla andra känslor kommer till uttryck så förstår man att det är så vi kommunicerar vad vi känner till andra. Om man inte zoomar in andras blickar och inte heller skickar ut blickar så kan man inte få den där unika känslan av samhörighet och kärlek.

Det är som sagt inte bara däri problemet ligger för min del. Men det är ändå något jag funderat över. Tror man vinner mycket på att använda sina ögon. Men jag är lite rädd för det. Jag vet att man inte ska låta rädsla styra en, svårt att låta bli dock.