Igår kom då den dag som vi tyvärr vetat skulle komma. Vi har inte vetat när du skulle lämna oss älskade pappa, men igår var den dag då det blev av. Efter flera års kamp mot den jävla helvetes förbannade cancern fick du till slut somna in och slippa lida. Det går inte att förstå och det kommer ta tid att förstå, om det nånsin kommer gå. Alla som varit med om liknande vet hur det är. Jag är så otroligt tacksam och glad över att du ville vara min pappa. Det finns inga ord för all den kärlek som funnits där och alla härliga minnen. Tack från djupet av mitt hjärta. Du är och kommer alltid förbli en stor del av den jag är. Du var den bästa pappa, morfar, make och människa som alla vi som fått ha dig i våra liv nånsin kunde önska oss. Jag saknar dig redan!
Oroa dig inte för oss, vi kommer ta hand om varandra! Vila du i frid och sitt där på bryggan och fiska. Vi ses!
Jag har under en rätt lång tid gett upp hoppet om någon slags kärleksrelation i mitt liv, av olika anledningar så har jag lagt ned vilket de flesta i mitt liv känner till. Jag vågar inte. Jag har bara sett problem, hinder och fått ångest av hela tanken på att försöka engagera mig i att hitta någon att starta en relation med.
Hade ett bra samtal med min kollega på lunchen idag där vi pratade om just det här med relationer och hur hon tacklats med sina problem och så berättade jag om bakgrunden och till mina och mina erfarenheter. Hon hade en hel del input som fick mig att börja tänka till.
Nummer ett om hur jag ser på mig själv i jämförelse med andra. Hur det påverkar och att jag liksom agerar allvetande och tankeläsare. Jag har redan i förväg bestämt vad som kommer ske och sägas och tyckas. Jag målar upp en bild som jag omöjligen kan veta stämmer. Delvis är det på grund av min dåliga självkänsla i sammanhanget, min konflikträdsla som gör att jag tar ut förlusten i förskott.
Tänk om jag istället för att avfärda möjligheter och se mig själv som opålitlig skulle våga satsa och tänka att vad är det värsta som kan hända? En annan viktig det är just det här med att prata med varandra och inte vara så rädd för att visa sina mindre positiva sidor. Jag tror att de senaste relationerna som jag varit på gång att starta har fallerat just för att jag inte släppte loss om man säger så.
Jag var för upptagen med att försöka hålla uppe någon slags fasad så det blev bara fel. Att våga berätta vad man känner och hur man tänker kan inte vara fel. Men just de senaste tjejerna som jag träffat har det liksom låst sig med på något sätt. Hur ska man kunna utveckla en bra relation om man inte pratar med varandra, på riktigt?
Jag är säker på att jag inte är den enda som har de här problemen, men det spelar ingen roll. Jag behöver ta tag i mig själv för vad är priset jag får betala för min rädsla och feghet? Jag har varit singel i 13 år och har inte utvecklat mig själv inom detta område alls egentligen.
En fråga jag fick var vad vill jag ha ut av det hela? Vill jag ha the whole nine yards med familj, villa och vovve eller vad? Jag kan liksom inte svara på det för jag har aldrig känt att det varit aktuellt i mitt liv. Så därför har jag aldrig utforskat det. Kalla det försvarsmekanism eller vad som helst, så är det bara. Jag vet inte och jag är snart 36 år gammal. Så för att kunna uppnå något så måste man ju kanske visualisera det.
Jag är inte en traditionell person av mig så det här med bröllop har liksom inte fastnat och jag är inte den där som vill göra som alla andra heller. Men däremot vet jag att jag inte vill leva ensam resten av livet. Jag vet att innan jag blev ”bränd”, eller vad man nu vill kalla det så var kärlek det enda jag tänkte på. Lite för mycket om jag ska vara ärlig. Men varför jag var tvungen att gå åt motsatta extremen och helt släcka lyset kan man ju fråga sig.
Nä, nu ska jag gå och sova, fast jag sov mellan 17-22 igår kväll så är jag nog trött igen. Får filosofera vidare en annan gång.
Dags att skriva av sig lite och berätta hur allt är och vad som sker i mitt liv just nu. Tänker dela upp det i lite olika kategorier som är aktuella just nu. Eller som snurrar runt i mitt huvud.
Arbete
Jag är ju arbetslös just nu och har försökt komma igång med att söka jobb, har väl sökt ca 6-8 per månad och jag vet att det inte är rasande många, men det är ungefär det jag hittat som känns aktuellt för mig. Tyvärr begränsar jag mig en del. Det ska gärna vara något som är kopplat till både beteendevetenskap och data, tror kombinationen kan passa mig. Gärna i en roll där jag får jobba med andra och utnyttja mina kunskaper ifrån båda fält. Vill inte sitta fastklistrad framför en skärm hela dagarna. Positiva är att jag fått en callback på en tjänst som passar in på just denna beskrivning. Håller tummarna för att jag går vidare till nästa steg.
Boende
Mina hyresgäster har ju sagt upp sitt kontrakt så om några veckor flyttar jag hem till min lägenhet igen, det ska bli både skönt samtidigt som det innebär lite problem som jag tar upp under rubriken pengar. Själva flytten ser jag inte fram emot, är liksom aldrig kul att släpa på massa prylar, men det får gå ändå. Behöver hyra ut sovrummet så jag kan lösa pengadelen. Jag kommer att tycka att det är rätt skönt med ett stort rum, mer utrymme och en teve som bara jag styr över. No denying. Mindre kul att ha lite längre till stan dock.
Pengar
Får ju snart A-kassa, men de pengarna räcker knappt. Så jag blev väl inte överlycklig när jag fick veta att jag måste betala hela min hyra på ca 6200 plus alla andra räkningar framöver. Har räknat på det och jag får inte riktigt ihop ekvationen. Jag har ändå gjort allt jag kan för att sänka kostnaderna. Men det får gå på något sätt. Får hoppas att jag inte får så hög CSN nästa år..
Kärlek
Åt helvete med det ungefär då det inte skett någon förändring de senaste 1000 dagarna, så jag orkar inte. Jävligt trist, jag vill ju inte att det ska vara så, men jag förmår mig inte att göra något åt det. Tinder, nej får inga matchningar där så det sög. Även jag fick det så skulle jag nog inte våga göra nåt. IRL så är jag typ sämst på allt sånt. Förstår inte hur jag kunnat bli så jävla fucked up.
Träning
Jag ligger lågt där, har haft någon slags inflammation eller iaf problem med området runt höger armbåge utstrålandes i underarmens muskler och även upp i triceps så jag vågar inte göra nåt med den förrän flytten. Vila så mycket som möjligt, eventuellt så gör jag något konditionsmässigt. Har p.g.a. mindre pengar börjat gå ner i vikt för att jag inte kan äta som innan. Är väl bra antar jag..
Allmäntillstånd
Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ligger på skalan dödsdeprimerad – överlycklig, ganska neutral faktiskt. Orkar inte med några jätteutspel av känslor åt något håll tror jag. Så länge jag kan hålla det neutralt så gör jag det. Självklart påverkar saker mig, men jag försöker hålla en balansgång för att orka med. På både gott och ont. Självklart är det stressande att inte ha pengar och vara arbetssökande och så finns det annat som varken jag eller någon annan kan kontrollera som stör förstås. Men vad gör man, livet händer och det är bara att göra det bästa av situationen. Mycket av min situation är ju självvald, gäller mest att göra något vettigt av mig själv. Värst är nog den här motstridigheten i mig som gör att jag inte får saker gjorda. Hatar att jag inte är produktiv utan slösar bort massor med tid på strunt rent ut sagt, men jag är prokrastinationens mästare.
Måste helt enkelt bli bättre på att planera så saker blir av. Skrev just en att göra lista för imorgon. Dags att börja bocka av saker dag för dag, kanske blir enklare eftersom jag har en miljard olika saker jag gör. Planering planering planering. Nu sovdags så jag har energin att utföra sagda planer.
Jag sa i början på året när jag skrev om vad som skett 2013 att jag skulle tillåta mig själv att vara mer mänsklig, så här kommer ett inlägg där jag blottlägger mig. Jag vet att jag tidigare hintat om eller i alla fall haft i åtanke det jag kommer skriva om och de som känner mig väl kan nog ha listat ut det mer eller mindre. Det handlar om mitt hjärta och min förmåga att älska.
Det som för mig är det största är även det som är svårast, därför har jag inte heller velat skriva om det i klartext. Jag har skrivit om ämnet väldigt många gånger, men jag har liksom inte skrivit rakt ut hur det känns för mig. Jag tror dock att det är viktigt för mig att försöka göra det.
Det som för de allra flesta kommer mer eller mindre automatiskt är för mig komplicerat utan dess like, okej nu generaliserar jag extremt mycket men ändå. Jag förstår inte riktigt själv hur kärlek uttrycks mer än att det är att man är rädd om något, bryr sig om något väldigt mycket.
För mig är det farligt att bry sig om människor, jag har på sätt och vis förlorat förmågan att kunna göra det fullt ut. Och det grämer mig enormt, jag lider mest av det själv förstås. Jag vet inte men jag tror inte att jag gör mycket av kärlek, utan mer av rädsla eller någon slags rutin. Jag har på olika sätt lyckats fånga mig själv i ett spindelnät av rädsla och jag hittar inte ut.
Jag söker och söker efter någon slags utväg men jag lyckas bara trassla in mig mer och mer. Jag vill ha någon att prata med men känslan att vara till börda är för stor, tror inte heller någon kan hjälpa mig. För att ett sånt samtal ska ha en riktig betydelse behöver jag släppa på mina spärrar och det kan jag dö av. Förmodligen är jag även rädd för reaktioner och allt som en sådan djupdykning skulle kunna framkalla.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är trött på att vara där jag är idag och har varit i princip de senaste 10-15 åren. Jag vill inte känna mig såhär ensam och känslomässigt handikappad längre, jag vill mer än bara överleva. Att få frågan ”hur är det?” gör att jag slår ifrån mig, det går ju inte att säga att det är skit? Jag är inte deprimerad, jag är less.
Jag är inte ute efter sympati, vill bara lufta mina unkna och redigt tröttsamma tankar och känslor. Jag har varit rädd att göra det av samma orsak som jag beskrivit ovan. Vad ska den och den tänka, men fan det är mitt liv. Tror att vi i Sverige är så pass rädda för att det negativa ska komma fram att vi hellre håller det inom oss och bara låter det sippra fram då och då.
Jag är själv exakt sådan och jag tror egentligen inte det är bra. Men samtidigt är det sådan jag lärt mig att man ska vara på något sätt. Eller så har det bara blivit så.
Jag har så mycket att ge och jag förstår inte varför jag inte gör det? Bara släppa taget och låta det ske, låta allt bara flöda igenom mig.. Någon som kan någon terapi eller teknik för att göra sånt? Släpp ångesten, kraven, stress och frustration. jag vet ju hur det borde vara, hur jag vill vara. Men det är ju så jävla läskigt allt.
Livet, det är ju bara för mycket.. nu publicerar jag det här och så får ni som läser tänka och tycka vad ni vill. Jag vet att ni också kan få en släng av samma känslor och problem, det är en del av att vara mänsklig. Vi är alla ensamma någon gång.
Igår fick jag svara på vad jag hatade och älskade mest. Tycker det är jättesvårt att svara på sådant, det finns ju grader i helvetet. Beroende på situation och vilka perspektiv som tas så kan ju svaret bli väldigt olika. Ta till exempel det här med låtar, går ju inte att ha en favoritlåt, det skiftar liksom.
Jag fick tänka efter en stund innan jag kunde säga att det är döden som jag hatar mest. Finns ju uppenbara anledningar och mer personliga. Det värsta som finns är att förlora någon på det sättet. När det kommer till vad jag älskar mest sa jag flera saker. Skratta, sjunga och dansa var det som jag fick fram då och det stämmer rätt bra tror jag. Tror de i min omgivning kan hålla med också.
Mina svar handlar som ni kanske märkt omkring hur jag känner inför olika företeelser. Hur jag upplever olika saker helt enkelt. Inte så mycket kring personer. Men självklart finns det vissa personer och sammanhang som ger en extra kärlek och glädje. Även andra som gör det motsatta förstås.
Gäller att kunna sålla, vilket jag gör hyfsat väl. Sen har vi min något ambivalenta hållning till kärleken i sig. Sjukt svårt men jag älskar det.
